Publiken är en gammal sköka med hvilken jag ;cke vidare vill befatta mig. Åtminstone, invände jag, måste biskopen 2anedgifva att denna sköka icke förthy är bra tacksam, som nu i ett fjerdedels sekel burit biskopen på sina armar. Månne biskop:ns bårda dom icke är bra orättvis? Nå, nå, kan så vara, min bästa vän, svarade skalden, skrattande. Men jag förifrar mig gerna då jag kommer att tänka på tidoiogskäblbel och riksdagssräl. Min tro, och ingen kan taga den ifrån mig, är den, att våra tidniogsskrifvare bafva arbetat på att förderfva nstiozen. En tidmngs-Nicolaus är ingen bit bättre, än en rysk dito. Då han troligen såg på mig att jag icke hel ler gillade denna åsigt, sade han: jag vet nog att ni är en sådan der ralulist, som alla pojkar nu för tiden. Och den tid har verit då biskopen... här tystnade jag. Varit detsamma, menar ni? Kanske, dock icke på det viset. Svensken bör styras med hårdhandskarna, ty vikingablodet sjuder ännu bos honom. Det är blott mot svagheter jag opponerar mig, och jag har derföre alltid öaat mycken makt nedlagd hos konungen; men å bör också konurgen vara en dugtig karl. Någon sådan hafva vi dock, tyvärr! icke haft efter Carl XIL Hesssren Fredrik var en dum björnoch flickjägare, den Eutinske biskopen en svarfvande käring. Gustaf III nå, han var väl en kung. ändå, med alla sina fel Hans såkallade son var en galning och om hans kära broder Carl XII kan man icke säga något