långt som till den tid, der Fryxellisynnerhet börjar utbreda sig. I svenska medeltidens diplomatariska akter har väl ingen hittills sett sig omkring noggrannare, vidsträcktare och trägnare än Lagerbring: inom dessa perioder är Fryxells arbete blott en vanlig läsbok för ungdom, visserligen förtjenstfull äfven här genom sin enkla och åskådliga stil, men dock uppdagande ingenting nytt. Vid Wasa epoken antar han en annan karakter; vid Gustaf Adolf vidgar han sig betydligt; men med Christinas tidehvarf och sedan framgent är det som han egentligen blir värderik under synpunkten af urkundlighet. Han behandlar här epoker, hvaröfver man förut knappast egt hvad som kan kallas svensk historia. Om drottning Christina var visst mycket skrifvet; man läste Catteau Calleville, Archenholtz om fl. Rähs har i sin svenska bistoria hunnit öfver både Carl XI och Carl XII; och hans arbete är lång! ifrån förkastligt, isynnerhbet som han här ofta trampar nya fotspår. Pufendorff, som nu knappt någon minnes, var dock för sin tid ganska förtjensifull; hans historiska verk (i 3 delar) sträcker sig nära slutet af Fredrik 1:s regering; han har således äfven behandlat den Carolinska perioden och visar spår af sin vanliga. i många andra fach bevisade sakkännedom; men i afseende på ymnigheten af begagnade historiska källor kan ingen af alla dessa nämnas på samma dag med Fryxell. Hvad mången lagt hr Fryxell till last är det så betydligt olika i hans arbetes vidd för olika tider. Således, af de sexton delar, hvartill verket nu stiger, äro endast tvenne egnade åt hedniska och katholska tidehvarfven tillsammans, eller hela perioden före Gustaf Wasa; hvaremot de derpå följande fjorton delarne bebhaodla ej fyllest två sekler. Orsaken härtill är ögonskenligen, att hr F. vid arbetets begynnelse ej uppgjorde någon egentlig plan för detsamma. Huru helst man i öfrigt må bedöma detta, anse vi dock sådant mången gång utgöra en verklig lycka; och här har det otvifvelaktigt blifvit så. När en man angriper ett företag, hvars stora vidd och omfång då äro honom sjelf obekanta, gör han det med ett mod, en tillförsigt, en hurtighet, som på det mest välgörande sätt meddela sig åt arbetet och åt läsaren: han ser på saken med lätt och fryntlig blick, emedan han föreställer sig alltsammans snart nog vara fulländadt: komma att gå som en dans. Nu fortfar han: visserligen med arbete och möda, men utan bekymmer; tvertom med glädje. Och totalintrycket af samma känsla meddelar sig åt läsaren. Detär uppenbart, att ännu i denna stund, när hr F. sysselsätter sig med att skrifva på en del, vet han icke rätt hvad som skall komma att stå i den eller de nästföljande. Detta bevisas bäst af de allt vidare och rastlöst fortsatta forskningar och studier i bibliotheker och arkiver, som hr F. företager; och af hvilkas resultater det måste bero huruledes skildringen i sednare delar skall komma att slå ut. Detta utgör i våra ögon en stor förtjenst. Ty just härigenom: blir arbetet fördomsfritt, naivt, rent faktiskt, såsom det bör vara. Det är nemligen oupphörligt händelserna, sådana de i akter och arkiver för auktorns blick uppenbara sig, som göra arbetet till det eller det. På sådant sätt blir framställningen ett sant uttryck af sakerna; blir sjelf ett slags sak, en naturuppenbarelse. Vore hr F. en ideolog, en historiker, som på förhand genomgått, systematiserat och uttänkt sin historia, så skulle han måhända icke tillåtit sitt verk blifva hvad det är och allt framgent blir. När han då i akterna mött vissa data, skulle han hafva runkat på hufvudet åt dem, emedan de icke ville passa in med hans redan uppgjorda plan; han skulle, efter ideologernas öfliga plägsed, antingen hafva förbigått eller vanställt dem, åtminstone ej låtit dem framstå rent, utan bilagt dem med anmärkningar, ämnade att göra det och det af dem. Åt andra data, deremot, som stödde hans förutfattade system, skulle han högljudt hafva lett, med acelamation upptagit dem ur arkivgömmornas dam, utbredt och färglagt dem, samt på dem byggt ofantliga utläggningar, till häpnad och nöj? för andra ideologer, men till föga fromma för hela den del af allmänheten, som vill lära sig historien. Intet af allt detta bar skett; och man måste hålla hr F. räkning derför. (Forts.)