varit den lyckligaste på en gång för hr F. och allmänheten. Det kan icke vara vår mening, att härmed underkänna den pragmatiska historiens värde, eller att sätta den blott faktiska berättelsen öfver uppvisandet af de ideer, som ledande genomgå seklerna. Dessa tvenne historiska methoder förbålla sig till hvarann som idealism och realism: de förutsätta hvarandra. Men just emedan Sverige i Geijer egde en skribent, som företrädesvis haft snille och talent för den historiska idcen, var det så kärkommet och välgörande att nu derjemte få en annan, som uteslutande slog ned på sakernap. Om vi således säga, att Geijer och Fryxell komplettera hvarann, är dermed icke menadt, hvarken att den förre ej e;de kännedom orm de historiska tilldragelserna och penna för ati också skildra sådana; icK2 heller att den sednare saknar goda tankar. Det är blott frågan om hvad som hos hvardera utgör hufvudsyftet. Aldrig i universum är idea utan res, ej heller res nånsin utan idea; men en författare kan taga den ena i skärskådande med förbiseende af den andra. Hvad har nu den förnuftige läsaren att göra vid allt detta? Han fyller under läsningen luckan hos hvardera af sina författare. Når ban tar Fryxell i hand, så tänker han, d. v. s. han kombinerar de i Fryxell undfångna berättelserna genom de ledande sekel-ider han bekommit på annat håll, eller måhända tillsläpper af eget förråd. Men då han — fattar Geijer, gör ban tvertom: ban producerar händelser och saker till substrat åt idgerna, som gifvas honom här; och han söker om möjligt finna, att Geijer bar lika rätt i verkligheten som det låter i hans böcker. Såvida detta öfverhufvud är riktigt, så skulle utan tvifvel den lämpligaste methoden för hvarje läsare, som icke sjelf besitter alltför mycket i sin fatabur, vara att helt enkelt på sitt bord ligga Geijer och Fryxell vid hvarandras sida, och företaga ett parallelt studium af dem begge. Enda svårigheten härvid skulle möta, om skiljaktigheter dem emellan yppades, som gjorde parallelismen omöjlig, eller åtminstone förorsakade afbrott deri. Detta inträffade, om på sina ställen Geijers historiska ideer ej sloge in med Fryxells händelser; eller tvertom. Man har också verkligen funnit en sådan skiljaktighet, isynnerhet med afseende på vissa frågor om åtskilligt af Gustaf II Adolfs och den efter honom följande förmyndar-regeringens tillgörelser, äfvensom huru det förhöll sig med drottning Christinas begär för fred eller krig m. m. Allmänheten har varit vittne till en litterär strid, utkämpad i nigra från Geiers öch Fryxells händer ömsevis utkomna brochyrer (Aristokratfördömandet m. m.), hvilka för några år sedan gjorde uppseende. Ser man på saken litet närmare och afräknar inadvertenser på hvardera sidan, så torde de egentliga skiljaktigheterna ej vara så farliga, åtminstone ej större, än att i alla fall dessa begge med skäl så frejdade historieskrifvares egenskap, att utgöra hvarandras komplementer, icke derigenom går förlorad. Geijer hade onekligen begått misstag vid åberopandet af ett par fakta, uppkommet till följd af hans mindre noggranna blick på vissa historiska urkunder (t. ex. rörande ordalagen i Gustaf Adolfs konungaförsäkran m. m.) Detta har sedermera erkäats. Fryxell, åter, begick — eller syntes dock i början af striden begå — den inkonseqvensen, att söka försvara aristokratismen i och för sig, eller adeln såsom privilegieradt stånd, genom att uppvisa det ett antal högbördige varit förträfflige män, äfvensom att många fel orättvist blifvit lagde dylika personer till last: något som uppenbart säger ingenting i och för aristokratismen såsom sådan eller dess exklusiva samhällsmakt. Fryxell har också sedermera förklarat sin mening ej vara att yrka fortfarandet af bördens representations-privilegium. Så hafva dessa svallvågor på ömse sidor lagt sig. Striden, hvilken emellan sådana män föreföll publiken vidrig, afstannande genom Geijers död. Vi ega fullt hopp att den äfven utan en dylik trsgisk katastrof skulle mellan de begge ädle landsmännen hafva upphört, genom ett afprutande på inkasten och inbördes gjorda påståenden, samt ett härmedelst uppkommet vänskapsfullt ursäktande, hvarvid begge skulle hafva tillropat hvarann: — harc veniam damus pelimusque vicissim. Svenska publikens rätt att begagna dessa sina tvenne historiska älsklingsförfattare till inbördes fyllnader, har blifvit så mycket större, sedan Geijer afgått från banan, Fryxell fortfar ensam, och det sålunda blifvit desto angelägnare för läsaren sjelf att ur hvad Geijer efterlemnat uppleta ideerna för de tidehvarf, på hvilkas område Fryxell nu allt vidare och vidare framgår. Sannolikt skulle Carl XT:s och ännu mer Carl XII:s historia under Geijers penna hafva. blifvit någonting efter utseendet högst olikartadt med Fryxells redan gjorda skildring af den förre, och hvad man från honom kan vänta om den sednare. Det oskattbara af br F:s framställning ligger i de vidsträckta dokumentala studier och forskningar han år efter år aldrig förtröttas att göra, och hvarigenom hans arbete varit och allt mera blir i stånd att för allmänhetens ögon lägga en mängd urkunder, som för de fleste voro och skulle fortfarit att vara otillgängliga, äfvensom de knappast alla kunna kallas kände ens för de historiskt lärde. Att i en framtid ännu mycket mera urkundligt skall kunna skördas, bör väl ej betviflas; men för närvarande framstår hr F. såsom vår störste källskriftförfattare i och för sextonbundratalet. Dalin, Wilde, Botin och i synnerhet Lagerbring hade visserligen forskat i svenska historiens dokumenter, cch synas för. vissa tider hafva alldeles uttömt