Aftonbladet – 15 augusti 1850, sida 2

för oss igenom husets öfriga rum, ty vår pligt fordrar, att vi genomsöka dem, sade municipalgardisten till Adele. Med nöjer, svarade hona och tillade, vänd till Delrieu, som betraktade flickan skarpt och med synbar inre) rörelse. Du har väl den godheten att stadna hos din vän, till dess jag återkommer ? Jag beklagar, att tjensten hindrar mig derifrån, svarade Delrieu med bruten röst. Jag kan icke dröja en minut längre bär i huset, dit jag gick derföre att en skyldtvakt vid in gången väckte min uppmärksamket. Jag får väl se dig än en gång i dag likväl. Jag har något att säga dig, fortfor flickan, öfvertalande. Jag ber dig förlåta, om jag längre tid ge nom min pltgt är förhindrad att komma kit,, svarade han kort och utgick, efter en kall besning. Adödle bleknade, bet sig i läppen och gick sedan med municipalgardisten och sansculotten ur rummet. En fjerdedels timma förgick nu, under hvilken Rigaudier började andas friare; ärdtligen inträdde AdTe åter i kabinettet och kastade sig utmattad på en stol. Äro de borta? hviskade Rigaudier. Adele gjorde ett jakande tecken. Gud i himreelen!, ropade markisen. Denp ädelmodige Delrieu! Han igenkände mig. Vi voro fordom nära förenade; men politiska förbållanden bröto detta sköna band. Vi å! kildes; blefvo nästan fiender och ändock har han räddat mig, Ni ser i mig markisen Rigaudier.