Aftonbladet – 15 augusti 1850, sida 2

Kanhända har Delrieu för er omtalat mig. Aldrig, 0 aldrig skall jag glömma, hvad ni gjort för mig. Men, min Gud! fortfor ban, efter elt ögonblick i högsta bestörtning, då Adele betäckte ansigtet med begge händerna och började högt snyfta, hvad är det? Ni gråter? Skulle ni ångra er ädla handling? Skulle ni kanhända frukta. .. Jag fruktar ingenting; afbröt honom flickan. Jag skall aldrig ångra, att jag handlat, som jag gjort, men — hela min jordiska lycka är förstörd. Rigaudier förskräcktes — och bad Adele ifrigt att förklara sig. Länge vägrade hon, men sade ändtligen: ,Välan! Må ni då veta allt. Delrieu är min fästman.n . O, min Gud! ropade markisen. Men likväl. .n Delrieux, fortfor Adöie, är en ifrig republikan, och om han än skonade er och aldrig skall utlemna er, så hatar han er dock lika mycket, som ban förut älskat er. Ert rykte, ni måste medgilva det, herr markis, har förblifvit i vissa afseenden något äfventyrligt här i Nantes. Delrieu har den lilla svagheten, alt vara svartsjuk. Ni bar ibland alla andra hus valt hans tillämnade bruds till er tillflyktsort. Detta kan misstänkas ha skett i anledning af någon föregående bekantskap. Betänk för öf rigt den ställning hvari han funnit er, sättet på hvilket jag satte honom i konflikt med sin skyldigbet, derigenom att jag nödgade honor till en falsk uppgift, och ändtligen, faran,