Aftonbladet – 12 augusti 1850, sida 2

beln, svarade Carrier. Men kastar han icke de hvita tillbaka, eller ifrån utfallet hemförer guillotinföda, så att kryddkrämarne i Nantes må få ett betydelsefullt förspel till hvad som väntar dem, i fall de icke öppna på pungen litet vidare till republikens tjenst, så aflåter jag en berättelse till konventet och den sturske herden skall lära begripa, att det är jag, som förfogar öfver hans hufvud. Med dessa ord fattade Carrier sin kollegas arm, och begge aflägsnade sig. Kriget i Vendee stod dåi högsta låga. Elbee, en tapper och i krigskonsten erfaren man, kommenderade en större utmärkt afdelning af kungliga och katholska armen som Vendeeskarorna kallade sig. Utom honom fäktade som anförare i deras leder, den lugne, men ädle och högsinnade LEscura Bonchaimp, merendels olycklig i sina företag, men ändå talangfull och tilltagsen; Stofflet, en man af ofrälse börJ, men i nit och mod täflande med hvar och en bland sina högättade kamrater; Charette, obeveklig emot de besegrade, men af en tapperhet öfver alla tvifvel och slutligen den ädle Henri dela Roche-Jaquelin, hvars karakter och uppoffringar erinra om forntidens ädlaste karakterer och hvars namn med lysande drag icke blott står tecknadt på den tidens historiska blad, utan ock i de öfverlefvandes minne. Det af Elbee, i förening med Charette beslutade anfallet emot Nantes, hade, om det lyckats, otvifvelaktigt kunnat vara af så oberäkneliga följder, att revolutionens hela öde derpå berott. Otvifvelaktigt skulle en fransysk prins då trädt i spetsen för insurrektionen England skulle sändt hjelptrupper till Loire Bretagne och Normandie, långe tillgifna den kungliga saken, skulle rest sig i massa, och emot Paris skulle tågat en armå af öfver hundra tusen man. Hade man förfarit efter de begge lika så dumma, som ovärdiga folkrepre: