ingå i Wallensteinsk tjenst — och hvilket bref innehöll: att hertigen, i stället för den afrättade, skulle genast sända honom två hundrade soldater af sin egen besättning, eller ock komme hertigen att låta nedhugga ett dussin af Liegnitzska adeln. — Hvad kunde icke allt väntas af den våldsamme mannen, som brukade så behandla jemnlikar och furstar? — Rektorn darrade, som han haft frossa. Ack, nådigste herrex, sade han, så snart det var honom möjligt att frambringa en stafvilse. Gå icke till rätta med er tjenare! Det är ert löjliga högmod, er dumma inhilskhet, som alltid låtit er misskänna den blyga förtjensten hos andra, sade Wallenstein i hård ton. Så var äfven förbållandet med min lifmedikus, en utmärkt doktor och högtförtjent man, som friade till er dotter. Flickan älskade den unge mannen, men ni vägrade honom henhes hand; allt af bögmod och inbilskhet. Förlåt, ers furstliga höghet, detta är ett nedrigt förtal af-mina fiender! ropade Fechner lifligt. Aldrig har någon i er höga tjenst stående eller genom embete och ära utmärkt man anhållit om min Veronika. Lifmedikus och doktor! Med oändlig glädj: hade jag samtyckt, och skulle, om det vore möjligt, skatta lör högsta ära, att erbålla en sådan svärson. Det är blott undflykter! inföll Wallenstein. Ni tror er kunna reda er, genom förnekande a sjelfva factum; men hvad skulle ni säga, om mannen sjelf sade er det midt iansigtet? Vet, att hvarje förolämpning, som tillfogas en af mina tjenare, anser jag som tillfogad mig sjelilb J2g bar blifvit smädad, förtalad hos ers höga påde! ropade Fechner, med uppräckta händer. pMåtte bvarje straff träffa mig, om så icke för håtler sige i j Välan, 12 skall bli konfronterad med man nenn, sade hertigen. Men kan ni icke vederlägga hvad han säger, så tillträder ni genast