Aftonbladet – 10 augusti 1850, sida 3

vande svärfadren och var nära färdig att känna honom på pulsen. Han var nästan öfvertygad, att han antingen af fruktan för hertigen, eller af högfärd öfver den honom af denne erbjudna hoftjensten blifvit något rubbad till förståndet. Han beslöt alltså, dels af denna orsak, dels för att återse Veronika, och få öfverraska den älskade med underrättelsen om deras gemensamma lycka att ledsaga rektorn till staden. Omöjligt är att skildra den öfvergång ifrån sorg till högsta glädje, hvaraf den trogna, älskliga flickans hjerta blef uppfyldt. Äfven rektorn började betrakta saken ifrån fördelaktigaste sida, då ban såg med hvilken aktning general Isolani och hans officerare bemötte hertigens lifmedikus, hvilken allmänt ansågs för furstens favorit. Afven det nit och den beslutsamhet, hvarmed Albert bedref inställandet af alla vidare misshandlingar emot borgrarne, imponerade mäktigt på rektorn. Tre dagar förblefvo trupperna ännu i trakten af Goldberg. För ingående af äktenskapet beviljade hertigen Albert åtta dagars ytterligare permission, men anbefallde honom att sedan begifva sig till högqvarteret i Steinau. Rektor Fechner gjorde nu mera inga svårigaeter emot de två ungas förening. Brudgummen var ju lifmedikus, doktor och en allmänt vögtvärderad man. Bröllopet firades efter några lagar. Men beklagligen måste de nyförmälda snart åtkiljas, ty två dagar derefter afreste Albert till Steinau, der bertigen under tiden evererat svenskarne en blodig slagtning. Blott sällan under: krigets lopp njöt Albert yckan att se sin sköna, unga maka, hvilken inder tiden förblifvit i föräldrarnes hus. Krigsyekans ostadiga vexlingar nödgade honom, att följa sin berre till Tysklands skiljaktigaste iejder. Hertigen, som alitid var frikostig emot ina embetsmän och tjenare, belönade honom cke blott furstligt; äfven genom en vidsträckt