ARE AE RIE AA BE TR AREA ETT BRA Av ERE RE RR rn Lill jorden, — men orden bortdogo, då fursten med hård ton afbröt bonom: Jag var en gång er discipel. Erinrar ni er en dröm, som jag hade och hvilken genom mina skolkamrater kom till er kunskap ? pErs furstlighet täcktes förlåta — mitt svaga minne — stammade Fechner. Jag vill uppfriska det,; sade Wallenstein. pJag drömde, att jag promenerade vid stranden af Bobersjön och att de gamla pilträden och videbuskarne bugade sig för mig. I skolan berättade jag denna dröm och sade, att dess innehåll profeterade mig en betydelsefull framtid. Mera än tjugufyra år äro sedan den tiden förgångna, men jag bar ännu icke glömt det hånande skratt, hvarmed ni då sade: Jag tror slyngel, att du vill efterhärma Joseph. pSkulle ett tillfälligt leende — började Fechner darrande. Tig!, afbröt honom Wallenstein. Det var icke blott detts, som upprörde min unga själ. Det var äfven det hån, hvarmed ni vid ett annat tillfälle offentligt i skolan yttrade: Om du Albrecht någonsin blir en förnäm main, S vill jag blifva din hofnarr! — Nåväll dröm och yttrande hafva gått i fullbordan. Håll nu ert ord. Vid mitt hof är den ärofulla platsen just nu ledig. Rektorn visste icke om han hört rätt. Halft bestört, half förskräckt betraktade han fursten. . . Jan, sade denne. Ni erbjöd er att blifva min hofnarr, om jag komme till ära och värdigheter och jag tager er nu på orden. Den arme mannen var nära att sjunka till jorden — och kunde han icke ha skäl att vara förskräckt? Hade icke fursten just för några dagar sedan skrifvit ett bref till hertigen af Liegnitz, hvilken, för begånget mord, låtit afrätta en af sina egna undersåtare, utan att akta derpå, att mördaren förklarade sig beredd att