sen för deras förnuftighets skull — vi ponera för en momang att stånden äro förnuftiga väsenden — med de rättigheter, som i ett visst samhälle äro en viss klass eller stånd tiller kända och bekräftade. Det är så långt ifrån att de förnuftiga rättigbeterna genast äro politiska rättigheter, att förhållandet oftast och på de flesta ställen visar sig vara ett motsatt, hvilken sanning Försvararen, om framdeles hans ögon någongång uppspricka och han vårdar sig att nedstiga till bruket af sens commun, skall finna bekräftad i hittills bestående svenska ståndsrepresentation, hvarom nu disputeras, nemligen mellan en nästan omärklig minoritet å ena sidan och hela folket, bildade och mindre bildade, å den andra. Att det förnuftiga och det lagfästade allt mera skola sammansmälta till ett och detsamma, är visserligen en önskan och et hopp; men om sådant också sker, kan det icke ske fort, då de, som ifra för förnuft och rättvisa, hafva att bestå enlångvarig kamp med ihärdiga motståndare, af hvilka en del är klarseende, men blundar af egennytta och maktbegär, en annan del består af fantaster, som theoretisera med all enfaldens hjertlighet och äro bona fide filosofer — uti egen indbildning. Bjert ljugande är klingklangen al försvararens många ord och fraser, men samklangen liknar det ljud som höres, när några vid en stör med trådar upphängda glasbitar sammanstötas af vindfläktarna. Försvararens Barmonika låter nog, men hon stämmer icke. Han ropar ideligen om förnuftets, det förnuftigan, 0. S. Vv., men han reder sig lika litet med dessa begrepp, som han lyckas försvara sina ståndsrättigheter. Han vet ej att skilja mellan det i sig sjelf förnuftiga (som är oföränderligt förnuftigt, äfven om det af ingen menniska för sådant erkännes, utån ofta nog först småningom ingår eller uppgår i menniskans medvetande och vinner erkännande), och det, som är: af menniskor såsom förnuftigt redan insedt och erkändt, hvilket sednare slag ensamt tills vidare af samhället är genom lagstiftning framhållet och försvaradt. Han begriper således ej heller, att ståndens politiska rättigheter i Sverige tills vidare ega bestånd, icke genom sin förnuftighet, hvilken icke af hr Boström blifvit bevisad, utan bevisligen icke finnes, utan just genom konstitutionen, som härstammar från den tid, på hvilken en ståndsrepresentation närmare motsvarade nationalmedvetandet och samhällsbehofvet, det vill säga, var, om uttrycket tillåtes oss, relativt förnuftig, — Så hänger det tillssmmans med Försvararens filosofiskt politiska betraktelse. Och dock är han i tonen så innerligt belåten med sig sjelf. Det kan man kalla att ega ett fromt och förnöjsamt sinne. Sådana företeelser uti skriftställareväg, som Försvararens uppträdande, gifva emellertid anledning till allvarsamma betraktelser. För att konservatismen må någorlunda och tills vidare bära sig, och att sakernas befintliga skick må kunna än ytterligare framsläpas utan alltför stora skakningar i samhällets inre, erfordras mycken köld och klokhet hos konservatismens män. Afven denna på någon besinning stödda konservatism är visserligen ett ondt, så vida den hejdar och motarbetar samhällslifvets fria och naturliga utveckling, men den bringar ej sambället plötsligen till branten af sin undergång, emedan den har nog fin lukt att i rättan tid, gång efter annan, göra de aldra nödvändigaste medgifvanden. Men de stockkonservative deremot äro högst farliga för samhället och derigenom för de konservative sjelfva, hvilka också icke böra anse sig något angelägnare vara, än att stäfja sina fanatiska kollegers vilda framfart. De fanatiskt konservative äro verkligen de enda rätt farliga rörelsemännen: historien visar, huru de egga den politiska utvecklingens vänner till öfverdrifter och framkalla åtgärder å de liberales sida, som kunna gå längre än lugn eftertanke föreskrifver. Med ett ord: de fanatiskt konservative äro just de, som mest arbeta för revolutionen, då åeremot: de liberala bemöda sig att på allt sätt förekomma den, såsom den yttersta och minst rationella af alla förbättringsvägar. De fanatiskt konservativa leka med revolutionen som barnen leka med eld. De tro ej att den leken är farlig, förrän lågorna slå ihop öfver deras hufvuden. Revolution framkallas, den uteblifver aldrig der den, genom en iallo genomförd fanatisk reaktion, göres till bildningens och tidsandans sista räddningsmedel. Och så vidt som hr Boströms eller hans Försvarares grundsatser skulle göra sig gällande såsom det konservativa partiets i Sverige program — hvilket vi naturligtvis blott för ro skull antaga som en möjlighet — så skulle oundvikligen en revolution slutligen utbrista. Och detta är åtminstone pr. Boström, (som är fullkomligt känd) en alltför hederlig och vältänkande man för att åsyfta. När flertalet i ett samhälle, med upplyste Tmän i spetsen, kommit till insigt deraf, att det elier det i staten lagligen bestående förhållandet icke bör längre bestå, och således i sjelfva verket icke heHer kan längre bestå, just i brist på den mycket omordade förnuftigheIten,: när de länge sökt, på bevisens och öfvertygandets väg, vinna den, genom sjelfva lagIstiftningen till samhällets nu mera klart inIsedda förfång, partiskt vällottade minoriteten för den äskade förändringen, men detta bemöMC IEEE I PSP