Fechner bit till lägret. Skulle hans hus blifvit plundradt, så skall det röfvade återställas bans familj, — likväl icke förr, än mannen blifvit hitförd., En vink med handen afskedade officern. . Albert kunde alldeles icke förklara, hvad den besynnerliga befallningen, att rektorn under betäckning skulle sändas till lägret, hade att betyda. Väl visste ban, att fursten ofta med de obetydligaste order dolde någon hemlig mening, men här kunde han icke gissa den. Omkring en timma derefter, då Albert stod utanföre sitt tält, framställde sig för honom en anblick, öfver hvilken han ovilkorligt måste skratta. Två kroater sprängde emot lägret, förande emellan sig rektor Ambrosius Fechner på en vild slavonisk häst. Sannolikt bade lIsolani trott sig böra så hastigt som raöjligt utföra fältherrens befallning och derföre tvingat den arme att, säkert för första gången i sin lefnad, bestiga en modig springare. Rektorn framställde en högst komisk figur. Med begge händerna höll han sig fast i hästens man, ehuru han emellan de två ryttarne var temligen skyddad ifrån att affalla. Baretten guppade på nacken och den svarta sidenkappan fladdrade för vinden. Som det syntes var Albert icke den ende, för hvilken rektorns ursinniga framrusande förekom löjligt; ty då den besynnerliga jagten susade förbi lägerfronten, skallade ett dånande skratt ur alla tälten. Med tillbjelp af de två kroaterna, hvilka ostridigt trodde sig föra en fånge, bestämd för repet. och således icke synnerligen mildt förforo, nedlyftades rektorn ifrån hästen framföre det furstliga tältet och blef genast införd till hertigen. Den sednare stod, enligt sin vana, med på ryggen Jaggda händer och såg med mörkt sammandragna ögonbryn på den inträdande. nSerenissime ac illustrissime princeps —— började Ambrosius Fechner, bugande sig ända