haft något att vinna, nemligen visshet derom, att prof. B. sjelf och ingen annan skrifvit så väl aforismerna om voteringen som den om representationsförändringen i Sverige, hvilket personer, som, utan att dela hans politiska åsigter, hysa aktning och vänskap för hans person, hittills hoppats kunna betvifla. Detta tvifvel kan nu anses vara häfdt, alldenstund den anonyme försvararen med visshet kan antagas stå i så nära förhållande till prof. B., att han åtminstone bör anses vittnesgill i den öppet gjorda förklaringen, att prof. B. är de ifrågavarande aforismernas författare. Det är lika litet nu vår mening att inlåta oss i någon polemik med försvararen af de Boströmska satserne, som det, när vii Aftonbladet omnämde tillvaron af dem, då var vår afsigt att inlåta oss i någon kritik. Vissa saker kan man hugfällas att omnämna, utan att det faller en in att kritisera dem och inlåta sig uti en ändamålslös polemik. Vi hade endast för afsigt att släppa fågeln ur buren, att göra aforismernas tillvaro bekant för så många läsare som möjligt. Vi ansågo dem vara af den egna beskaffenhet, att det vore synd om de magasinerades och undangömdes i den af allmänheten föga lästa tidningen Tiden,. Vi hafva derföre icke talat vid utan om prof; B., således ej heller väntat något svar från hans sida eller velat inlåta oss i någon dialog; vi hafva åtnöjt oss med att medelst några allmänna betraktelser och anförande af ett och annat exempel på de Boströmska satserna söka väcka håg hos personer, som intressera sig för ämnet, att i Tideny på stället läsa aforismerna i sammanhang. Alven de rader vi här nedskrifva, bafva intet annat ändamål, än att väcka läsarens håg att också taga kännedom om Försvararens skrifvelse uti JE 43 af Tiden. Har läsaren förut tagit kännedom om sjelfva aforismerna, så vinner han med läsningen af nämnde tidningsnummer en efterskörd af beslägtad pjutning. Läsaren kan tycka, att vi göra större affår af detta Upsalistiska skrifveri, än någon annan kan finna behöfligt eller intressant, men det kan ej skada, att då och då kasta en blick på den lärda stadens prestationer i politisk skriltställareväg. Om läsaren behagat taga kännedom om Aftonbladets reflexioner öfver prof. Boströms aforismer, torde han också benäget taga i hauden M 43 af pTiden, för i år, och, vid genomgåendet af de rader, vi här nedskrifva, sjelf genom jemförelse bedöma, huruvida vi i det följande göra Försvararen orätt eller ej. Han talar om pliberalism, falsk liberalisran och äkta liberalism om hvartannat. Liberalismen förekommer hos honom än med än utan opithet, än med motsatta epitheter, allt i samma mening. Dettasammelsurium kommer deraf, att han ej är särdeles stark uti tronien, en taleform, som är något kinkig att använda med tydlighet och smak. Han hade derföre gjort klokt uti att, för hvarje gång han använde ironien, tillkännagifva detta i en parenthes:. derigenom skulle hans framställning vunnit i begriplighet. Försvararen omtuggar prof. Boströms lika sanna som triviala rätssats, att man icke får votera öfver andras rättigheter. Det är obeskrifligt, hur litet filosofi behöfs för att begripa, att Pål och Per ej ega att votera öfver, om de skola fråntaga eller icke fråntaga Anders dess sockor. Emellertid skall af Boströms sats om orättmätigheten af att votera om andras rättigheter följa, att de voteringar, som å Sveriges enskilda reformsällskaper förekommit till utrönande af landets önskningar i afseende på en förändring af den af regering och folk gemensamt förkastade ståndsrepresentationen, äre voteringar över andras rättigheter, och att uttalandet af dessa önskningar, är detsamme som våld och rån. Detta må man kalla en filosofi som duger. Hvad sjelfva rättigheterna åter beträffar, si anses de af Boström vara ståndens förnuftiga. nödvändiga, oförytterliga rättigheter. Ja! B anser sig, genom en sällsam sjelfförvillelse, verkligen hafva bevisat det; hvarföre naturligtvis ingenting annat återstår för Försvararen än att antaga bevisningen vara försiggången. Det ges ett slags filosoferande, hvarunder premissernas egenskap af att vara tagne ur luf: ten medföra den olägenheten, att deduktionern leder till ett högst oväntadt och oförklarligi resultat. Ett filosofem kan på sådant sätt, formelt sedt, vara formligen logiskt, konseqven: hållet, ega schematiskt stränga satsförbindningar, och dock vara helt och hållet orimligt monstruöst, befängdt. Hvad annat förtjenar vä ett sådant filosoferande att kallas, än en artig lek för gamla barn? Försvararen har en lång diatrib om stånds rättigheterna, af den beskaffenhet, att man un: der dess läsning icke kan värna sig mot de intrycket, att hos Försvararen ligger lika myc ken naiv enfald, som oberättigad pretenmtion Han ogillar vårt omdöme, ait ståndsrättighe terna äro stånden beviljade af regering oci folk (vi hade tillika gifvit tillkänna huru dett borde förstås), och han anmärker med skarp sinnighetens hela tillförsigt — märk, läsare den nya upptäckten — att det är Gud sjelf Isom beviljar rättigheterna. Om stånden verk ligen äro förnuftiga väsenden, menar han vi dare, hafva de då inga rättigheter genom sir Iförnuftighet? Här går det synbarligen omkring i hufvudet på Försvararen. Han förblanda; Ider ättigheter, som böra beviljas förnuftiga vä