begaf han sig genast till hertigens tält och anhöll om nådig audiens. Med all ungdomens ifver meddelade han fursten hvad han hört och bad att staden måtte skonas ifrån vidare plundring. Wallensteins alltid dystra min blef minut efter minut mörkare. Tig, doktor! befallte han. Jag tycker icke om att mina tjenare blanda sig i saker, som icke angå dem. Hvad är det vidare? Ar det icke krig? Dervid kommer det icke an på en plundrad stad mer eller mindre. Soldaten måste ock lefva. Hvarföre gjorde de dumma kälkborgrarne så många omständigheter innan de insläppte trupperna? Derigenom blefvo dessa förbittrade., Ers3 furstliga höghet har dock annorstädes visat ädelmod; sade Albert, ehuru mindre modigt. Dessutom äro flera apsedda män i staden, hvilka, som jag vet, äro er furstliga nåde huldt tillgifna. Till exempel hofrådet Kasper Fabricius och andra.s pFabricius? — jag vet! det är en redlig man. Han bar äfven skrifvit och bedt mig om stadens skonande; sade Wallenstein något mildare. : Fursten fattade en liten silfverpipa, som låg på ett fältbord och vid dess ljud inträdde en kroatofficer i tältet. Rid till staden, sade hertigen till denne, och säg grefve Isolani, att plundringen genast skall upphöra. Hvar och en som efter solnedgången anträffas dermed, skall hängas. Kanhända torde er furstliga böghet äfven erinra sig rektorn Fechner; sade Albert, dröjande. Ja, Fechner! — Väl att du erinrade mig om honom, inföll fursten och ett eget, hasiigt leende belyste för ett ögonblick hans dystra drag. — Grefve Isolanin, fortfor han till officeren, skall, under betäckning sända rektor