Aftonbladet – 8 augusti 1850, sida 2

tecknat som afgörande. Den förgick lyckligt. Wallensteins starka natur hade besegrat dena hotande sjukdomen. Fastöa nu hvarje fara var öfver, så skedde dock tillfrisknandet ganska långsamt, och Albert hade största möda att förmå den otåliga fursten att hålla sig stilla, innan ban återvände till armöen. Då den unge mannen nu dagligen var längre tid allena hos hertigen, så talade denne mera med honom, äa ban ennars brukade med sina tjenare. Ynglingens glada, naiva tal och svar syntes bebaga honom, och under det fursten ännu tillbragte största delen al dagen på sägen, måste Albert för bonom berätta allebanda enskitdheter. Efter hand försvann hans fruktan för den mäktige och som våldsam beryktade mansen, och ynglingen berättade nu belt fritt för honom om sin karndom, om Friedland, om friherre von Reder, och ändtligen äfven om rektor Fecbner och dennes dotter Veronika. Äfven bans kärleksförhållande till denne sednare och huru den olyckliga utgången af hans frieri förmått honom att erbjuda fursten sin tjenst, Jlemnades icke ovidrörda. Wallenstein aftörde den unge mannen tigande och afbröt honom sällan genom en fråga. Då Albert alliså talade om den gamle F ehners egenhe er och citerade ett eller annat af hans stående talesätt, spred sig blott ett ögonblickligt leende öfver furstens dystra ansigte. Hertigen miste tillbringa nära sex veckor i sitt rum, innan han förmådde lemna det. Men knappt kunde han det, förr än han beslöt att uppbryta till armeen, som var lägrad i trakten omkring Schweidnitz. Anda hittills bade Albert icke erhållit någon bestämmelse för sin framtid, och var ganska bekymrad i detta afseende, då Grabus von Nechern, som förut nästan föraktligt bemött honom, en dag kallade honom en högst förtjent man, en utomordent