Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 3

tit honom fly, eller har du bidragit dertill?)ropade fursten vred. Jag har det. Jag befordrade hans flykto; svarade ynglingen darrande. Ha, usling! Jag låter bärga dig,, ropade Wallenstein, hvars hår syntes resa sig och hvars gulbleka kinder rodnade at raseri. Mitt lif är i er, eller rättare i 5uds bandnw, sade Albert, sättande sig. Täckteemedlertid ers höga nåde höra mig? Albert berättede nu för fursten utförligt och sanningsenligt huru allt tilldragit sig och detta bar så sanningens stämpel, att det icke tillstadde något tvifvel. Han förklars:de, att om han vetat att han varit beståmd att förfölja friherrn, skulle han icke antagit deita uppdrag, utan bellre försakat att inträda i hertigens tjenst. Han skildrade sedan den själsstrid han erfarit, då han så oförmodadt sammanträffade med friherrn, hvarvid han i konflikt emellan tjenstepligt och tacksamhet ansåg sig handla rättast, då han räddade välgöraren ch tillika befriade sin nye herre ifrin en ferlig fiende. Då fursten nu, med rynkad panna, afbörde honom utan afbrytarde, så fattade den unge mannen allt mera mod; hans tal blef friare och ändtligen tänkte han icke mera derpå, att han stod framföre samtidens mäktigaste, och) som det troddes, obevekligaste msn. Ja, nådig herre,, ropade han, om än sckavotten stode väntande framför mig, skulle jag, om samma händelse kunde ske tva ganger, handla den andra gången alldeles som den första. Aldrig kommer jag att för någon judaslön beflicka mitt samvete med att till en skymflig död öfverlemna en ädel välgörare, som icke företog annat broit:ligt, än att, till skydd emot hunger och röd, aftemta en del af sin egendom. Du vet icke hvad du säger!, afbröt hertisen. Reder är en förrädare. (Forts.)