Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 2

bert. Var ni icke alltid en god herre mot alla och isynnerhet emot mig och mina föräldrar? Kom nu, ädle friherre! det böriar redan mörkna och ingen kan igenkänna er under denna förklädnad.s Huset, som enkan Bergman bebodde, var litet och låg enstaka, tätt utom den li! staden. Obemärkte kommo de två vandrarnre dit Den gamla modren emottog med hänryckning sonen, som sade, att han för att besöka henze kommit på några dagar ifrån Goldberg. Tika förtjust var hon, att få herbergera sin förra herre. Hon förde honom till ett snyggt vindsrum, med utsigt utåt fältet och der hon försäkrade, att ingen kunde upptäcka honom, Jag lefver fullkomligt allena, tillade hon, — och ingen menniska kan förmoda den en gång så mäktige friberrn i min fattiga hydda. Emel!an Albert och baronen blef nu aftaladt, att man följande dagens natt, då månen en timma sednsre uppgick, skulle uppgräfva juve!skrinet, Tidigt på morgonen följande dagen gick Albert, utan att omtala någonting för sin mor eller friherren, till slottet, för att till herr David Hain aflemna det medförda brefvet. Det var för honom en egen känsla, då ban skred öfver den gamla borgens gårdar. Han kände hvarje vinkel, hvarje block af bssalt-klippan, hvarpå slottet var bygdt och hvarje strå, som vexte utur muren. Han hade tillbragt sin barndom i detta slott, der hans far varit hofmästare och modren bushållerska. Huru annorlunda var ej nu allt! Der fordom en skara af rikt klädda tjenare uppvaktade, ver nu öde och tomt: friherren landsflyktig, borgen en fremmandes tillhörighet och Albert sjelt i dennes tjenst. lottshöfdingen, en lugn och allvarsamma man emottog Albert kallt, likväl icke ovänligt. Han genomläste brefvet två gånger ifrån början till