vara mycket oskadliga, och detta så mycket mera, om der endast odlas så fint lin, att det, enligt förf:s uppgift, har ett värde af 18 rdr rgs lispundet. Så; beskaffadt lin uppryckes alltid innah det hinner sätta frö, likasom hos oss iogermanlands-linet till primalärften, och det utsuger naturligtvis då jorden mycket obetydligt emot det grofva Helsingelinet; som nästan alltid får mogna. Någon jemförelse emellan afkastningen af linodlingen i dessa länder, der linet har värde af 18 rdr, och Sverige, hvarest det kostar 5 rdr, kan rimligtvis icke komma i fråga. Får äfven Sverige en gång sitt jordbruk och sin boskapsskötsel så högt nppdrifne, som de böra och kunna komma, så kommer nog äfven då en finare linodling med på köpet, så vida nemligen den befinnes nyttig och lönande; men fara är, att vi aldrig uppnå denna ståndpunkt, om man envisas att börja på orätt ända medelst att undertrycka naturliga modernpäringar med onaturliga binäringar, eller använda mattande medel, der stärkande erfordras. Då linodlipgen i Holland och Irland åberopats, är dei underligt, att icke äfven den i Ryssland framhållits. Vårt lin öfverensstämmer dock både i qvalitet och pris närmast med det ryska, och just den stora exporien af lin derifrån är det, som framkallat den höga införseltullen här, och som från långliga tider föranledt det ihärdiga yrkandet på en förökad produktion hos oss. Att sådant skett i de äldre menlösa tiderna, då tron ännu stod fast på höga tullsatsers eller införselförbuds förmåga att alstra industri, samt att hvarje land alltför väl kunde producera alla sina behofver sjelft, må icke vara underligt. Men erfarenheten borde likväl numera hunnit gifva vid handen, att tullagar icke rubba befsllande naturlagar, samt att en stat lika väl som den enskilde individen har största fördelen vid att endast producera den del af sina behofver, hvarför han till följe af anlag och naturförhållanden har lättast, och att deraf producera vida mer än han sjelf behöfver, för att af öfverskottet tillbyta sig af andra de artiklar, hvilka de enligt samma ordning lättare än han kunna åstadkomma. Hvarje land har utaf naturen fått sig tilldelade, relalift till andra länder, fördelar och olägenheter; hvarå det ena eger öfverflöd har oftast det andra brist, och hvad det ena med ringa möda och kostnad producerar, kan det andra med största ansträngning och uppoffring stundom icke åstadkomma. Härifrån det oemotståndliga behofvet af uibyte, naturlagen för all handel! Vill man ock icke för den större linodlingen päräkna det inre af södra Rysslands på växtlighet outtömliga steppland, (vi känna icke rätt huru långt denne sträcker sig in uti dessa vida, omätliga gräsfält der grässtrå oafbrutet står vid grässtrå, och der intet träd växer, emedan dess rötter icke finna fäste uti den härda kalkbotten, som utgör grundliaget till en djup, utmärkt kraftig matjord) så äger dock Ryssland äfven dessutom en vidsträckt fruktbar jordmån t. ex. Ukrän, hvaraf en del utgör steppland, med flera orter, der linodling bedrifves i stort, och hvarest kostnaden af långa landttransporter oftast utgör hinder för odling af spannmål, då deremot lin och hampa, till följe af högre värden relatift till tyngden, medgifva produktion på från floder och lastageplatser vida aflägsnare ställen. Också besis mycken jord i Ryssland endast vid tillfällen af höga afsättningspriser, hvarefter, då dessa falla, gräsväxten får återtaga sin uråldriga plats. Af naturen synas således desssa länder vara bestämda att förse det öfriga Europa med både hampa och lin, och att så till stor del äfven sker, finner man af den enorma årliga utskeppningen. Men om Sverige i detta, likasom i så många andra fall, icke vill göra sig till godo naturens visa anordningar, utan i stället genom konstlade tullagar söka framtvinga ur egen jord hvad som med vida större fördel kan från andra erhållas, och dymedelst fördyra en af befolkningens största nödvändighetsvaror, äfven om detta måste ske på bekostnad af dess jorabruks industri, så måste sådant härleda sig lika mycket från stort missförstånd i statsekonomien, som från bristande nit eller förmåga att utforska orsakerna till, att ett flere hundraårigt sträfvande till isolering eller oberoende af andra länders produkter icke rönt ringaste framgång. I anledning af hr G:s uppgift att linodlingen i Gestrikland, Helsingland och Ångermanland åstadkommit en välmående jordbruksidkande klass, som följt med sin tid, och till följe deraf erhållit en betydlig inkomst af sin jord, få vi upplysa, att i Gestrikland icke något lin odlas till afsalu, utan att tvertom der årligen betydliga partier köpas från Helsingland. Ångermsnland odlar äfven numera lin endast till sina väfnader, men hvilka sednare visserligen dock äro utaf någorlunda stort omfång, ehuru jemförelsevis icke synnerligt linödande, såsom nästan uteslutande bestående af fina primalärfter. Det vore således egentligen Helsingland, och hvarifrån äfven allt det norrländska lin, som tillföres marknaderna i Upsala, Hedemora, Sala, Westerås m. fl., andra länder, som skulle hafva linodlingen att tacka för sitt välstånd. Vi vilja ock till någon del medgifva detta, neml. att linodlingen, i förening med andra för Helsingland egendomliga orsaker, der alstrat ett visst välstånd, men det är likväl endast på indirekt väg, som linodlingen härtill bidragit, dymedelst att den i Helsingland framkallat ett cirkulationssätt i jordbruket långt tidigare än i de icke linodlande provinserna. Detta cirkulationsbruk åter bar i sin ordning framkallat en boskapsskötsel, som, ehuru långt ifrån fullkorslighet den än må befipne sig, dock i långliga tider stått och ännu står vida framföre de derintill gränsande provinsernas, och med en äfven ganska medelmåttig boskapsskötse kan man i Sverige, uti hvilken provins som helst komma till ett slags välstånd, jemförelsevis med de orter, som hafva den sämre. För att emellertid göra det begripligt, huru lin odling kunnat framkalla boskapsskö:sel, är alldele: nödvändigt att man känner. att lin i dessa orter al