Aftonbladet – 5 augusti 1850, sida 2

blifvit en betydine och ryktbar man. Det är hertigen af Friedland. Da han ännu som Albrekt Wald-tein satt hos migi qvarta, var hin en så usel jemmerlig latinare, att jag yttrade. om du Albrecht n-gonsin bir en stor man. så vill jag bliva din honarr.o Jag är likväl öfvertygad, att ban i Freiburg, eller i Padusz godtgjort det försum nade, emedan han annars omöjligt kunnat blifva hvad han är. Men du bar dock alltid berömt Waldsteins naturliga förstånd.; fortfor rektorskan, för att genom inledande af ett annat ämne mildra och 2fkyla mannens vrede. Blo:t så vida, som Albrecht alliid visade afsky för dans, spel, jagt och andra vår lättsinnige adelsungdoms förströelser; inföll rektorn, hänförd af väckta minnen. Stod jig icke en dag utanföre husporten, då herr von Schellendorf till häst drog öfver torget med en skara jägare, en falk och några koppel hundar. Albrecht Waldstein såg så b-tänksamt efter Schellen torfaren, att jag frågade honom: nå Albrecht, vore det icke angenämare, att så tåga åstad, än explicera Cornelius? — Hvad tänker du om den ståtlige riddaren? Jag sade detta på latin. Waldstein svarade: Est bestia, sedens super bestiam, ducens bestiis, gerensqu? super manum bestiam, et inseqvens bestiasp det hetyder: det är ett kreatur, som sitter på ett kreatur, som anför ett kreatur, och bär på handen kreatur, för att förförja kreatur. Härefter sade han på tyska, ait han hällre vile vara bekajad med hvarje annan kroppssjukdon, än med jagtfeber. Likväl, fortfor rektorn i förändrad ton, då han plötsligt genomskådade sin kära hälfts list, vi tala icke nu om Waeldstein, utan om badare-slyngela der midtöfver och i afseende på honom säger och förklarar jag ännu engång: han blir aldrig min måg så sant jag heter Ambrosius Fechner, rector scholae Golbergiensis. Hvar och en som kände den talande, visste,