Aftonbladet – 5 augusti 1850, sida 2

Ran Annan nte på en mur, uppstämdt sin morgonsång och nu bortiiög, efterjagad af teufelbackaren, med fäldt korsgevär. På baksidan af trädgården — utåt fältet — gick låvgsåt trädgård muren en ung man, klädd i bruna lifrock och med en grå bredbremad fiitbatt på hufvudet, samt stadnade ändtligen vid en liten port, som förde in i trädgården. Månne den kan vara öppen? frågade sig ynglingen, hvilken icke var någon annan än Albert Bergman, som några dagar förut bhemligt lemnat GoldbergHan skakade på porten, något klingade inranföre den och snart erfor han, ati haken, varpå kroken var fästad, lossnat ur muren och ut porten alltså var öppen. Fördömdt! sade Albert. Om någon märkt letta, kan j:g blifva ansedd för en tjut. Men nej!, tillade han genast, i det han öppnade porten och bliekade in i trädgården. Det är ingen här. Och huru allt är vackert och stäladt. Jag kan ju förlusta mig en kort stund trädgården. Koramer någon, så säger jag att ag funnit porten öppen. Vid dessa ord trädde Albert in i trädgården och gick in i en skuggrik all, som ledde till ett lusthus.. I det sednare befunno sig, utan att ynglinsen kunde märka dem, två samtalande perso. ner. Den ene af dessa var en liten mager man, med redan grånad bjessa. Han bar en pelskåpa, hvilken ban till skydd emot höstkylan svept tätt omkring sg. Den. andre, en medelålders man, af dyster min och med brunt, något i rödt, fallande hår, satt i en länstol och ögnade på ett blad, som han höll i handen. Matinen bar dev tidens hrigardrögt, ett läderkyiler, öfver hvilket ett rödt skörp I föll ifrån axeln till höften. De bruna stöjlorna, med vida skaft och kragar, betäckte blott hälften af benen.