Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 3

-R ARRIIUVINTE SBISVSSSUA MENAR FRA: P. A. Grape. J. W. Löfvander. Svenska Prestbildningen? Allmänheten, som sett Aftonbladets artik lar om dea inre missionen, har utan tvifvel deraf funnit våra tankar visserligen icke luta till förmån för de s.k. läsarne eller missionens upphofsmän; men, om man deraf hemtat anledning till den förmodan, att vi mot detta parti skulle vilja gå till väga med intolerans eller söka uppmana till något slags förföljelse, så är sådant desto mera ogrundadt, som det uppenbart skulle stå i strid mot de liberala läror vi i alla ämnen genomgående förfäktat. Då vi emellertid, ej mindre i en och annan landsorstidningsartike! än i enskilde till oss sände skrifve!ser, sett yttranden af missförstånd i denna väg, jemte åtskilliga mot Aftonbladet riktade förebråelser för religiös illiberalitet, bedja vi få taga uppmärksamheten i anspråk för rågra reflexioner, hvilka väl ej kunna behöfvas för dem som känna oss närmare eller besitta den goda egenskapen att icke med flit missförstå någon ; men för öfrigt torde hafva sitt intresse för utredande af bithörande ämnen i allmänhet, och såsom en blick på presterskapets ställning till religionsfriheten i vårt land. Man har till den inre missionens fördel framhållit den omständigheten, at, ti!l följe af vårt närvarande presterskaps påstådda beskaffenhet af ljumhet, lojhet, svsghet, liknöjdhet 0. s. Vv. i religionsns förkunnande och vidmakthållande inom församlingarne, en ny presterlig formation behöfde instiftas, som med mera cebristligt lif, kraftfullare ande och varmare trosnit skulle taga folket om händer, utan att derföre uppträda med heterodoxa lärosatser, eller några mot den antagna kyrkans stridande dogmer. Den inre missionens arbetare skul!e utgöra predikanter af detta nyskapade slag; hvarföre stiftelsen 1 och för sig sjelf vore att betrakta som en indirekt förka stelsedom, uttalad öfver hela det närvarande svenska presterskapet såsom kår. Då Aftonbladet uppträdde mot den inre missionen, lärer detta hafva förundrat en och annan, som deraf ville draga den slutsatsen, att Aftonbladet måste vara vän af den existerande svenska prestinstiutionen och dogmatikens ställning, sådan den befinner sig, efter samma blad icke ville veta af inre missionen,. Detta syntes inkonseqvent, då Aftonbladet mer än en gång förr uttalat sig oförbehållsamt nog om den förhanden varande kyrkliga formationens brister. Vi kunna besvara detta med ett par ord. Hvad vi anse felaktigt i svenska kyrkligbeten, sådan den är, skulle efter vårt förmenande icke afbjelpas genom hvad missionen hade att erbjuda i stället, enär den står på hufvudsakligen enahanda prestsatser, alltså för sin del omöjligen kunde leda till andra slutföljder för lifvet och tänkesättet, men blott skilja sig från den allmänna redan befintliga kyrkan genom den åberopade större lifligheten, värmen och den religiösa ifvern hos sina arbetare,. Detta Mmissionärernes så mycket omtalade större nit, som, uppriktigt taladt, väl ändå i allmänhet snarare torde böra kallas en smula faratisk blindhet, hetlre än egentlig cch sann vårme, kan också svårligen uppsättas som en distinktiv skillnad från våra förhanden vasarde presters drift i tjensten, emedan äfven deuna, som man vet, hos olika personer är ganska olika, och man bland dem, om man vill tänka efter, nog äfven kan uppspåra lika varme — eller, derest man hellre vill, zelotiske — christne, som trots ibland de inre missionärerne sjelfve. Rimligen kan man då icke vilja upprätta en belt ny presterlig institution endast för en slik presopponerad personlig olikhet inom individernes nit-grader. Begripa kan man ock, att om dessa missionärprester lyckats bilda hvad åsyftadt var, nemligen en egen hierarki för sig, så skulle nog lojbeten der i sinom wid hafva infunnit sig, lika visst som den intagit thronen i andra maktegande och med institutionell stabilitet försedda kyrkor. Hvwad hade då vinsten varit? Ingen annan, än att ega två statskyrkor) i stället för en, således med alla de inkräktningar på själens område, in duplo, som förut åtminstone blott existerade i enkel form. Det är också klart, att, så till vida som klagan på svenska presterskapet är grundad, bar det onda här en belt annan rot än den missionsväsendet ville eller kunde upprycka. Detta onda ligger i den närvarande prestbildningens beskaffenhet, jemte sjelfva begreppet om hvad kyrka och kyrkodogmer skola vara. Så länge alit detta befinner sig på den punkt, der det är, kunna presterna öfverbufvud taget knappast vara bättre. Att inom en så talrik kår ett antal undantag miste gifvas, faller af sig sjelf; men att desses förträfflighet skulle utgöra en följd af den prestbi!dning de erhållit, eller af kyrkoinstitutionen sjelf, har man stor anledning att betvifla. Om nödvändigheten af en förändrad Prestbildning har så mycket blifvit sagdt, att derom icke nu behöfver talas. Blott med några ord kan det förtjena anmärkas, att härvidlag min