tan, eller kyrkdörren hälsa på flickan — och slutligen att vid kyrk-invignings-festen på rådbuset blygsamt tala till bennve. Si upp kom efter någon tid en verklig kärlekshandel emellan de unga två. Tiuifällen att träffas saknades icke. Rektorn var van att hvarje afton tillbringa två timmar på den så kallade Rådskällaren, för att der i sällskap med nå gra af stadens notabiliteter tömma åtskilliga krus Goldbergerö! och låta förnimma visa ord öfver krig och fred, samt öfver stadens zapgelägenheter. Fru rektorskan hade ock sin aftoneirkel, der man väl mindre a!handlade det offentliga, men destomera det enskilda nemligen familjlifvet i den lilla staden, och vid hvilka samqväm rektorskan förde ordet, liksom hennes gemål på rådskällaren. At tiden hemma icke mitte blifva alltför lång för den kära dottern under dessa diskussioner, tilläts hon att på en kort stund besöka en väninna och hvilken tillåtelsa Veronika med nöje begagnade. Men dervid begick hon — som rektorn säkert skulle uttryckt sig — en svår grammatikalisk back, i det att hon misstog sig på genus, och icke besökte någon väninna, utan en vän. Vid samma timme då rektorn punktligt vandrade af till rådskällaren, ställde sig Albert lika punktligt vid fönstret åt gatan; visade sig Veronika med detsamma äfven vid sitt, så var det för honom et öfverenskommet tecken att äfven rektorskan rostade ag till sfmarsch, och inrättad. böppade han öf brädplanket, vid eu af träd beskuggadt ställe, och väntade i en tät berså Veronikas aukomst, Det var en skön Augustiafton, -å Albert här väntade henne med ännu större trängtar än vanligt. Ihvarje prassel biand jöfven trodde han sig höra den älskades steg, i hvarje rö: