Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 2

dervilja. Den ena ibland kirurgens begge medbjelpare, var en ung karl, om tjugutvå år, hvilken, sedan han hela dagen trefvat fram och åter på Goldbergs gator, icke tycktes känna något större nöje, än att om aftonen stå vid fönstet och oafvändt betrakta rektorns hus. Den unge mannens namn var Albert Bergman; han var son af en enka, som varit hushållerska hos friherre von Reder, i den lilla Böhmiska staden Friedland. Friherrn bade varit hela familjens välgörare. Åt Alberts far, som flere år varit i hans tjenst, men blifvit blind, hade ban gifvit ett årligt underhåll ända till hans död, enkan hade han bibebållit i sin tjenst och sonen hade han lofvat att på sin bekostnad sända till högskolan i Prag, att der studera medieinen. Den olyckliga insurrektionen i Böhmen hade emeilertid förändrat allt. — fom friherren slutit sig till den så kallade WinterKonungen,, — Fredrik af Pfaltz — så hade han, efter det förlorade slaget vid Hvita Berget, likasom så många andra af den olycklige furstens anhängare, blifvit förklarad fågelfri och hans betydliga egendomar Konfiskerade, En del af dessa hade tillfedlit Wallenstein, en del seneral Gallas, och friherren irrade nu omkring, utan tak öfver hufvudet. Genom sin beskyddares olycka såg sig Albert Bergman beröfvad oll utsigt att kunna studera; men då ban byste en afgjord böjelse för läkarekonsten, så heslöt han, att försöka sin lycka på en under 2 tf Grimm i G D upptäckte ; ynglingens duglighet och behöll hönum derföre gerna, äfven efter lärotidens slut i sitt hus, i egenskap af fältskärsgesälin. Aibert var nöjd med sitt val af yrke och utmärkt skicklig deri. Snart förvärfvade han ett visst rykte; ty icke nog dermed, att han för sin lätta hands skull,