Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 1

Debatten i franska nationalförsamlingen om Vallagen. ) Den 22 Juli talade Bechard för det nya lagförslaget, med hvilket ham förklarede att han villa nöja sig, ehuru förslaget icke innehölle så starka botemedel, som han önskat. Han voterade för förslage:, icke såsom ett fullkomligt och fulländadt verk, utan såsom första steget på det godas väg. Då venstra sidan gjorde några sarkastiska enmärkningar, bedyrade han, att han och hans vänner eidast inspirerades af kärlek till fäderneslandet, hvilket de, i likhet med en hög flykting, satte högra än tbroner och dynastier. Em. Arago. Han är så hög, att ni icke vågar nämna hans namn! Sedan Bechard slutat, höll Canet ett längre tal möt lagförslaget. Efter honom uppsteg de Montalembert och yttrade: M. H. Jag skell inskränka mig till en allmän undersökning af ämnet. Jag anhåller således av: få ställa mig på allmänlighetens ståndpunkt. Man förebrår oss att hafva velat förnärma konstiiutionen och begå ett attentat mot dem allmänna rösträtten. Beträffande konstitutionens förnärmande, så är jag den endre af de sjutton, som här uppträder med en samveisgrann, fullständig, energisk protest mot denna anklagelse. Om vi bade förnärmat konstitutionen, så skulle vi ock våga medgifva det. Vihafva respekterat konstitutionen. Ja, vi hafva till på köpet respekterat den alltför mycket. (Afbrott.) Om man kan klandra lagförslaget för något, så är det derföre, att det är otillräckligt; om det är otillräckligt, så är det cerföre, alt vi alltid böjt oss för konstitutionens fataa binder. (Utrop på venstra sidan.) Här är jag fullkomligt på det rena. Jag har voterat emot konstivutionen; men jeg har respekterat den, och jag kan ej annat än förvåna mig deröfver att personer, som aldrig gjort annat i bela sitt lif än konsgirerat mot sitt lands grundlagar, nu predika så högt om vördnad för lagarne. Naturligtvis talar jag här icke om den aktningsvärde general Cavaignac, som på ett ädelt sätt upp fyllt sin pligt under konungadömet, hvilket också ädelt har belönat honom derför. Jag talar icke heller om den aktningsvärde hr Victor Hugo, som nu icke sitter på sin bänk. Om ban vore närvarande skulle jag påminna honom, att han sjungit många visor, som han sedermera förnekat. Men det är en gen mal vana. (flandklappningar på högra sidan.) Jeg riktar mina ord till personer, som icke tillhöra denna församling, åt ex-konstituanter, som predikat krig och korståg mot ifrågavarande lagförsag. Lagrange. Och jag? De Montalembert. Till hr Lagrange skall jag säga med all den välvilja. som hans uppriktiga språk ingifver äfven dem, som hvarken kunna gilla hens politik, eller hans förflutna lif; jag skall säga honom ett det är både för snart och för sent för honom att uppträda såsom konstitutionens kämpe: för sent, då man under hela sitt lif har anfallit landets lagar; och för snart, då man talar i ett partis namn, bvilket icke, såsom vi, under sextio år gifvit prof på sin undergifvenhet för lagarne. Jag vill påminna konstitutionens ifriga försvarare att litet modesti skadar aldrig, och att konstituttonerna lefva endast genom sina goda verkningar, enom deras harmoni med sederna och samhällets Fehof, samt slutligen med tidens tillbielp. Ochjaghsr observerat en sak, nemligen att ju längre en kon stitution diskuteras, ju kortare tid har den attlefva. Den enda verkliga konstitution, den britannista konstitutionen, har aldrig blifvit diskuterad. J, — j ären konstitutionens ifriga vänner; mer vi, — vi äro endast dess undersåter; jag måste dock tillstå att j gören det konstitutionella lifvet bra härdt. (Munterhet på högra sidan.) Till en början gören j lifvet hårdt genom att tils låta socialismen att taga konstitutionen till sin fana; vidare genom att alltid framställa konstitutionen så som våldförd eller på vippen att blifva det. . Detta är barnsligt, ömkligt, — löjligt, och påmianer om den lilia herdestackarn, som alltid ropade att vargen öfverfallit hans fir, hvilket hade den föt;g, ett då vargen en gång verkligen kom, så brydde ingen sig om att ila den lögnaktige och fege herden til hjelp. one g, M. H. Jag har ofta frågat mig sjelf, huru jag: skulla bära mig åt för ett nedrifva konstitutioner; i:all jag någonsin skulle kunna få en sådan ide. Jad måste bekänna, att jag, efter mogen öfverlöggnins: funnit att bäste sättet vore att helt enkelt göra det: ) Se ÅA. B. M ABB, 186, 160 och 172.