Aftonbladet – 2 augusti 1850, sida 2

jevis, genomutdrag al protoxollet, skulle grossnand-, anden Philipson meddelas. Ut supra. In fidem. Johan Gåse, I t. f. stadsnotarie.n Till gendrifvande af Posttidningens orimliga ininuation, att vi skulle taga något parti i denna sak mot grosshandlaren Philipson, behöfve vi för öfrigt, 1tan att blanda oss vidare i sekens detaljer, endast upprepa, att den procedur som blifvit medgifven il lenna rättegång att höra vitinen derom, huru en erson är känd, synes både vidunderlig och äfvenyrlig, emedan en hvar, som inför rätta säger att en verson är illa känd, utan att grunda dewuta på be j stämda handlingar, eller på något som han specielt vet händt och sannt vara, svårligen kan ansesannorlunda, än såsom den der bidrager att utsprida ett rykte, sannt eller falskt, som rörer en annansl nedborgerliga existimation, men hvilket utspridande agen belagt med ansvar. En annan fråga år hvad som må kunna i detta afseende bevisas genom prolucerade handlingar. i —L — Tidn. Upsala för den 30 Julii, och hitkommen med den dagens post, har ånyo om de der i staden hållna Läsarekonventiklarne en artikel, affattad i en vida lugnare ton än förra gången, och innehållande flere faktiska ipplysningar. Artikeln är äfven åtiöljd af relexioner, hvaribland den sista, efter att hafval! alat om konventikel-målets hemställande af ustitiekanslersembetet till Kongl. Maj:t, med uppgifvande af tvenne alternativer för dess behandling, slutligen säger, att d-t — förfaller underligt, huru just.kavslersembetet kunnat sisom ena alternativet föreslå allvarli,al varningar inför domkapitlet. Konventikelplakatet! alar alls icke o några varningar inför konsistorierna, utan stadgar allenast 200 daler silfvermynts böter för den eller dem, som räålla och tillåta dyika olofliga sammankomster, och 40 mark silfvermyunts böter för dem, som bivista densamma. Varningar äro i tby fall alldeles icke i lag föreskrifne, lerest ej villfarande lärosatser förekommit. Sålunda återstår blott det andra alternativet eller åtal i vederbörlig ordning. En annan besynnerlighet i samma kanslersembetes förfarande är, att detsamma hänskjutit frågan om åtals väckande till regeringens, kanske Kongl. Maj:ts omedelbara utlåtande. Hvar ell sådant hänskjutande till Kongl. Maj:t är föreskrifvet, känna vi ej: det är blott frågor om majestätsbrotts åtalande, hvilka först böra hemställas till Kongl. Maj:ts ompröfoing, innan åtal får anställas, men veterligen inga andra. Ty, då Kongl. Maj:t icke kan, i ett mål af beskaffenhet som detta, hvarken suspendera eller ändra gällande lag (konventikelplakatet). eller ensam stifta ny sådan för detta tillfälle, lar frågans bänskjutande vara både onödig och ändamålslös, och regeringen bör ej heller kunna derå lemna annat svar, än att den icke kan ärendet till omedelbar pröfoing upptaga, hvaraf följer att målet måste först i laga ordning behandlas, såsom hvarje annat brottmål, och sedan gå den vanliga rättegångsvägen till högsta domstolen. Det är först då, som Kongl. Maj:t kan låta nåd gå för rätt.n På ett annat ställe i artikeln förekommer den ganska riktiga anmärkningen, att såväl läsarne sjelfve, som hr v. past. Rundgren, för att döma af hvad från honom blifvit publiceradt, måste hysa alltför orediga begrepp om svenska kyrkoförfattningarne, då de tyckas anse, att konventiklar i och för sig ej äro olagliga och förbudna, derest ej något oskick derigenom förelupit, eller några från vår kyrkas lära afvikande lärosatser blifvit uttalade. Hvad lagen tydligen och helt kategoriskt, utan vilkor och tillägg af särskilda omständigheter, förbjuder, är gudstjensters hållande och bivistande i privata hus af flere än husfolket, antingen i andaktsöfovingarne afvikande lärosatser förekommit, eller ej. Dessa sednare i och för sig tillhöra andra punkter i kyrkoförfattningarne, och om dem stadgas särskildt. Huruvida denna restriktiva lag mot privata gudstjenster är billig och god, måste vara en helt annan fråga. Lagen kan aflysas af konung och ständer gemensamt; och vi skola visst ingenting bafva emot att det sker, såvida det då också göres i sammanbang med andra författningars borttagande, som måste stå eller falla med förbudet om de privata gudstjensterna. För nörvärande gäller detta förbud; utan tydlig och uppenbar väld kan man då ej låta bli att tillämpa det till förmån för vissa secterici. Så; mycket mera skulle väl detta väcka hvad man brukar kalla ond blod. nu, då en sådan konnivens, eller ett blundande för läsaremötena, skulle innefatta den mest i ögonen stickande inkonseqvens mot hvad regeringen helt nyligen gjort i och med afslaget på missionsstadgarne. Det kunde svårligen undgå att i publiken heta: ja så, nu se vi huru det är! man hyllar ändå i sjelfva verket läsarne och låter dem emot beskrifven lag handla hutu de behaga in praxi, ehuru man i theorien och för syn skull nekat dem att formligen få en sanktionerad konstitution,. Att regeringen skulle vilja utsätta sig för denna uttydning är föga tänkbart. Hade saken icke redan väckt ett så stort och allmänt uppseende; hade de förelupna konventiklarne varit af ringa betydenhet, blott hållna en eller annan gång, samt af personer hos hvilka man ingen lagkunskap kunde förutsätta; då vore måhända ett nedläggande af målet icke orådligt, emedan upp seende derigenom undvekes. Nu, deremot, skulle just det största uppseende väckas genom sjelfva nedläggandet. Detta måste vara sakens utseende från regeringens sida. Attför hr Henschen och öfrige komprometterade allra fördelaktigast -blefve att kallas inför laga forum, der säken finge ordentligen utredas, lider ock ingen tvifvel, såsom förut af flere varit anmärkt. p NORGE.