Aftonbladet – 1 augusti 1850, sida 2

atom sig. Du tänker lemna mig? Det tilllåter jag icke.n Jag är dotter af en gammal adelig slägt, yttrade Sigrid, denna gången litet stolt; och vore jag än den ringaste flicka, så är dock hvarje svensk individ friboren och kan ej tvinsas till hvad den icke vill. Jag har längesedan ledsnat vid hofvets toma nöjen och gyllene slafveri. Att jag icke längesedan lemrat det, kommer sig blott af den varma undersåtliga kärlek j g hyst för min goda herrskarinna; men då jag nu varit nog olycklig att ådraga mig dess misshag, qvarhålles jag af ingenting, utan skyndar tillbaka till privatlifvets stilla frid. Hon neg nu djupt för den förbtuffade bertiginnan och lemnade rummet. I en af de yttre salarna mötte hon-kungen, som, i begrepp att resa bort, hastade in till Sin svägerska, för att taga afsked af henne. Hvad nu? Hvad står på, min vackra fröken?, frågade kungen, då han mötte den unga flickan i tårar; ty sinnesrörelsen hade nu hos henne tagit öfverhanden. Jag lemnar hofvet, ers maj:t, svarade hon. pÅhål!... icke så brådtom! utbrast kungen muntert. Mitt hof, hvars skönaste blomma ni är, får ni aldrig lemna; men om ni ledsnar vid att vara hoffröken, så låt mig göra bröllop åt er; ty på friare har ni ingen brist, efter hvad jag vet.n Sigrid neg djupt, utan att svara, och de båda samtalande gingo åt olika håll. En knapp halftimma derefter inträdde Sigrid till sin förmyndare, öfverhofstallmästaren grefve Munck. Hvad i Guds namn bar händt?, frågade denne bestört, då han såg henne med blossande kinder. Jag har gråtit, bästa onkel, svarade hon, ,derför äro mina kinder så röda.n