Aftonbladet – 30 juli 1850, sida 2

och dev af rus beständigt oredige Lidner nästan omedvetet grep i skaldeharpans strängar, stormande, svirmande, klagande, lidelsefullt, men ack! — ändå så storartadt, så förunderligt skönt. Här tultade äfven Hallman och Kexell, arm i arm, uppgörande planer till nya sniliefoster, dertill uppmuntrade af konungen, som alltid vänligt Aelsade, och äfven som oftast talade med dem. Då man härtill lägger namnen Rosenstein, Schröderheim, Zibet, Thorild, Lehnberg, utom en oräknelig mängd andra, kan man med skäl säga att tredje Gustafs regering var ett solsken, i hvars värmande och lifvande strålar snillets blommor frodades mera än någonsin i Sverige, likasom man med full säkerhet vågar påstå, att alla dessa snillen aldrig med så mycken frihet, glädighet och otvungenhet omsvärmade konungen, deras själars sol, som just nå det sköna Haga. Man vet att Gustaf III plägade åka mycket ort. Det gjorde han ock vanligen, då han rån Haga åkte upp till Stockhohas slott. Men hade han slutat sina göromål i staden, 1. v. s. hållit konselj, gifvit audiens, m.m. — lå skulle man ha sett, för att kunna göra sig ett begrepp derom, hur okristligt fort ban ikte. Ja, okristligt är verkligen här det bäst ssande ordet, ty på konungers befailning till isken alt köra så fort sig göra lät, satte lenne, tillika med spannridarn, de stackars hätarne i ett sådant lopp, att de mera flögo, n sprungo gatan fram och ut genom Norr ull. Då gällde det för både åkande och fotängare, att se upp, som, det heter, och i tid aga sig undan. . Aldrig hade man dock sett konungen så vildt ramrusa på vägen förbi Sta!lmästargården och ill Haga grindar, som en Augusti-afton 1789. Den:som på -denna färd mö:te: monarken ch, så mycket den oerhördt snabba farten det iliät, gaf akt på hans anlete, märkte dock att nörka moln voro deröfver sammanskockade. Intryckt i ett hörn af den lätta, gungande agnen, satt Gustaf med sänkta ögonbryn och årdt soammantryckta läppar. Det ver icke en