Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 3

hand till denna vals. Så är dock icke förhållandet.n, Och vändande sig. till Sigrid, fortfor han med en artig bugning: Nådiga fröken! det är på min herres, hertig Fredriks vägnar, som jag hos er anhåller om denna dans. Med ett mörkt moln öfver pannan drog Horn sig tillbaka. Snart var Sigrid vid sidan af hertigen, som med ett förbindligt leende fattade hennes lilla hand, slog sin starka arm omkring bennes sylfidiska lif och flög med henne genom den blomsterklädda salen. Hvem är det der?, hvisksde de, som icke kände Sigrid, och — hvilken utmärkelse! — utbrusto de sedan. Hertig Fredrik var en bland de bästa valsörer. Sigrid tyckte sig lyftas på osynliga vinsar. Hon var glad och lycklig, som ett barn. Men alla, som gåfvo akt på henne — och de voro hundrade — betraktade med undran, hänryckning, afund eller välbehag hennes sköna växt, hennes nätta fötter, bennes bländhvita hals, hennes förtjusande lilla ansigte, samt enkeiheten i hennes prydnader, som bestodo uti — endast ett par i Paris förfärdigade artificiella törnrosor på den höga, pudrade tupån, samt på halsen en rad af stora perlor, sammanhållna af ett diamantlås. Men de stora perlorna voro äkta, och låset bestod af fem större rosenstenar, således alltsammans ganska dyrbart, ehuru enkelt och utan prål. Pagen Wrigth stötte på sin kamrat, Aminoff och frågade ifrigt bvem den sköna okända kunde vara, med hvilken prins Fredrik dansade. . Med en förvåning, för hvilken han ej fann några ord, märkte Aminoff att det var hans kusin, den af honom förr så förbisedda, ofta hånade Sigrid. Du lycklige! är hon din kusin! utropade Wright. Och hvarför skulle jag vara lycklig ? frågade Clas. För det att du är kusin med den der söt