Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 2

dag. Men sådana manår passade icke för en kronprins. Detta var ock hvad den unge Gustaf Adolph visste. Han spatserade således, rak och stel, som en marionett, med sin lilla chapeau-bas under armen och sin stora hårpung i nacken, med gravitetiska steg fram till drottningen, sin höga fru mader, och tackade, under en mängd underdåniga bugningar, för det att Hennes Maj:t hade täckts i nåder förherrliga hans födelsedag på ett så angenämt sätt. Att dessa tacksamhetsbetygelser vore såsom utanlexa, inlärda, det både syntes och hördes. Drottningen tycktes dock vara nöjd dermed, ty hon nickade, i det hon klzppade sin son på axe!n, och öfver hennes regelbundna, men stela ansigte flög ett leende. Äfven för kungen bugade prinsen sig flera gånger, lika — om icke ännu mera underdånigt. Men den liflige Gustaf förhöll sig dervid Jångt ifrån stilla och stelt. Han fattade den unge prinsen vid handen och sade: Det fägnar mig, min käre Gustaf Adolph, att du synes road af hvad drottningen, din fru moder, för din skull låtit anordna. Din tacksamhet derför gläder oss båda och vi upptaga den såsom ett tecken till fortfarande glädje, äfven i en framtid, då du allt bättre lär att uppskatta våra föräldraomsorger. Och utan att släppa gossens hand ur sim ledde han honom rundtomkring salen, för att visa honom huru de friska, mångfärgade blommorna togo sig väl ut på den mörkgröna bottnen, mellan de oräkneliga ljusen. Afven betraktades några smärre solar, af ungefär en alns di2meter, som voro symetriskt anbragta längs utåt salens långväggar, samt en ofantlig jättestor sol på fondväggen. Alla dessa solar voro af kronglas och hade, just vid deras Majestäters och kronpprinsens inträde, liksom genom ett trollslag börjat stråla bland den mörka grönskan; ty förut hade de varit fullkomligt osynliga. Då konungen sålunda förde kronprinsen Oming i salen, förstås af sig sjelft att alla de H