Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 2

straffade honom med en missnöjd blick, ty just nu var hertig Fredrik med sin svit helt nära de talande. Vid hertigens af Östergötbland hof var, som bekant är, en ung baron Stjerncrona, en utmärkt vacker karl, ännu af mången från den tidenqvarlefvande ihågkommen för sin skönhet och älskvärdhet. I egenskap af hertigens kavaljer och förtrogne vän, följde han ständigt, och äfven denna afton, i Fredriks fotspår. Men då prinsen gaf sig i språk med grefvinnan Meyerfelt, angående en större opera, som dagen förut var på kungliga teatern för första gången uppförd och som bland både bof och allmänhet väckte stort uppseende, höll Stjernerona deremot sina ögon oafvändt bäftade på Sigrid Rajalin, hvilken icke märkte det, emedan hon lika länge betraktade hertien. När Fredrik slutat sitt samtal med den sköna grefvinnan fortsatte han sin vandring framåt, men ville dervid yttra något till sin förtrogne Stjernerona. Med förvåning fann han då, att denne icke följde honom, utan stod qvar på samma ställe, med stirrande ögon, som om han sett en andesyn:. Hertigen, mild och älskvärd, som ban alltid var, vände då om till sin vän, slog honom på axeln och sade: Stjernerona!... drömmer du? Den tilltalade spratt till, som om han verkligen blifvit uppväckt ur sömnen. Ändtligen hade samtlige de kungliga intagit sina platser längst upp i salen, på en upphöjning, belagd med rika persiska mattor. — Förgylda länstolar af karmosinrödt sammet voro der för dem allesammans framsatta. Bakom hvar och en af de höga personerna stannade deras uppvaktning och än längre bakom kastade den konstigt sammanfogade glaejuvelsolen sina i alla regnbågens färger skiftande strålar öfver den lysande samlingen. På taburetter nedanför sutto rikets herrars fruar och alla de utkorade, som egde den afTundsvärda rättigheten, att sitta på hoftaburett. Den öfriga delen af damerna satt på de med