Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 2

qvinna — såsom han tyckte — och som, enligt hans förmenande, icke ägde sin like i skönhet, snille och behag. I detta ögonblick såg man hertig QCarl närma sig konungen och hviskade honom något i örat. Detta förundrade ingen; ty ehuru många svartalfer, af hat, afund och misstanka, som än lade sina kylande händer mellan de båda brödernas hjertan, så voro de dock, å ömse sidor, måna om att inför både hofvet och nationen, så godt sig göra lät, bibehålla skenet af vänskap och broderlighet. De ord, hvilka Carl nu hviskade i sin kungliga broders öra voro dessa! Vid Neptun och alla hans Tritoner! hvad min gemåls unga hoffröken är för en liten engel! Hon är, på min heder, den vackraste jag på länge sett.n ij pDock icke så väcker som din Fredrikan, genmälde konungen spetsigt: Carl mumlade och drog sig tillbaka, så att samtalet mellan de begge bröderna var, för denna gången, slut. Det är, för en dam af stånd, icke vackert att rodna så der,, yttrade grefvinnan Meyerfelt sakta till Sigrid, då kungen hade kommit förbi dem; men denna gången min kära Sigrid, var det din lycka, att du rodnade; ty eljest torde kungen hafva märkt att du är utån smink, och säkert hade han då, i fall han icke gifvit dig en allvarsam tillrättavisning för, din dristighet att trotsa det vid hans hof antagna modet, åtminstone på sitt qvicka sätt skämtat deröfver, hvilket icke varit mycket bättre. Men, min Gud! utbrast den unga flickan helt naivt, är då kungen en sådan vän af sminkade kinder., Af sminkade kinder och sminkade karakterer; han tål minsann ingenting osminkadt. Dessa ord hviskades, helt tätt bakom Sigrid, af en ung kavaljer, den sedermera för sin delaktighet i konungamordet så olyckligt namn; kunnige grefve Horn. j Grefvipnan Löwenbjelm, som stod grefven närmast, stötte helt sakta på honom och be.