vinnan Meyerfelt och halfgråtande beklaga sig öfver frökens besynnerliga infall. Den sköna grefvinnan, som, insvept i en snöhvit puderkappa, satt framför spegeln och lät frisera sin höga tupå, blef alldeles utom sig och sprang, sådan hon var, in till sin unga skyddling, ropande redan i dörren: Men, min Gad, Sigrid!... kan det väl vara sannt -hvad jag hört? Och hvad då, min nådiga tant? Att du vill fara osminkad upp på hofbalen ?, Mycket sannt; jag ämnar icke sminka mig. Men, så betänk då: du blir ju allas åtlöje. Tvärtom äro de sminkade damerna allesammans löjliga. Men bruket, min söta vän — bruket! Icke vill du väl att ålla skola peka fisgrarna åt dig och grina bakom din rygg? Det skola de icke, min nådiga tant. Jag är en beskedlig, oskyldig flicka, som aldrig burit mig hvarken tokigt eller illa åt. Väl min vän! Men att trotsa det allmänna modet är löjligt, och att göra sig löjlig, är illa. Du är för ung, Sigrid, och för obetydlig ännu, för att vilja uppträda som tongifvande. Modet må vara aldrig så dåraktigt, det är dock en tyrann, som vi alla måste lyda. Jag tar dig icke med mig, om du envisas att komma som ett spetakel. Så far jag ensam, nådigaste tant. I min egenskap af redan i morgon tjenstgörande hoffröken, kan jag egentligen icke behöfva någon fru, som anför mig. Dockp... hon tystnade och sprang att kasta sig i grefvinnans armar. Tant skall icke bafva hjerta att fara, mig förutan.n Men du sade ju, att du icke behöfver mig?, Ackl!... det var blott ett förfluget ord. Jag känner ju ingen deruppe; hvar skulle j2g taga vägen, om jag kom ensam ? i Så menar jag också yttrade grefvinnan och