Korrespondens-artikel. : Berlin, Juli, 1850. Freden med Danmark är naturligtvis för närvarande det förnämsta föremålet för Tysklands uppmärksamhet och interesse, men knappast har vä! vår regering någonsin så mycket åsidosatt a:imänna tänkesättet, som genom detta fredsslut. Till och med hären och embetsmakten, heunes egentliga stöd, har hon deri genom förnirmat; deras hederskänsla finner sig kränkt. deras anseende är antastadt. Ait Preussea pesom denna handling ådragits skymf och skada att det nu nedstigit till en makt af andra ord-ingen, det uttalas äfven i de med görligasie och osjelfständigaste bland våra tid ningar. — Tyskland har Preussens politik att tacka för den vanmakt och det elände, hvartill veriden ser det förnedradt i närvarande ögonbli-k. Alla löften, alla eder hafva visat sig svek ulia, och reaktionen har öfverallt tågat fram i hånande triumf inom en spetsgård af preussiska bajonetter. Tyska toiket vet att det bar ingenting att hoppas a Österrike: att detta, i förbund med Tysklands mindre konungariken, endast vill återstallelsen af den gamla förbundsdagen; men i Preussen drömde man sig frihetens och enhetens Messiss: och derföre är uppvaknandet nu så bitiert. När våra furstar nu mera hemtat sig ifrån sin skräck för folket: när de se sina egna krafter tiliräckliga, och märka att de medelst egra bajonetter och egna fångvaktare åter förmå her.ska, samt att reaktionen öfverallt spelar mästare: då behöfs ej mera Preussens bistånd. Pen dynastiska fåfångan bar återvakna!: ingifvelserna från Österrike, Ryssland och Bäjern hafva gjort sin verkan. De hade påpekat hvart den preussiska punionen måste ied: antingen till vasallskap först och imförlifvande eftesåt, e:ler ock att utveckla unionens -kenparlament till ett verkligt; men att — på ena eller andra sättet — de nuvarande tysta småstaternas dynastier väntades af Stuartarses och Bourbonernas öde. Härigenom ber ddes det skådespel vi nu alla dagar hafva för ögonen: att den ene fursten efter den andre affalier från unionen, och att det förbittrad2 och förtryckta folkets hånlöje b-ledsagar dessa skymfliga löftesbrott. Kurfurstend ime: och storhertigdömet Hessen hafva redan sffa lit, och Baden står firdigt att följa deras exe.nupel, sedan Preussen med blod återinfört de s furste i sitt land och hittils bållit set i ordning med tillhielp af belägringstil:stånd och ståndrätter. Äfven han är i begrepp att söndra s:g från Preussen, och hans folk! skall helsa honom derför med jubelrop, ty! Preussens namn uttalas nu i Baden med fasa; och Badens folk glöder af hat till mitt fäderneslagd. — Just under denna upplösningens tillvext mträffar fu freden med Danmark. Fö:gäfves har Preussen i öfrigt sökt en bemedling med Österrike; man har lika litet i Wien som i Frankfurt velat lyssna till dess förslager. S:som vilkor för en förlängd inte rimsityrelse i Frankfurt, fordrar Österrike den preussiska unionens upplösning. Derpå bar man icke vetat ingå: men i stället för att fatta ett algoranda beslut, har man vidtagit den sämsta a!gärd man kunnat påhitta: man har föreslagit turstekollegiet att förlänga det närvarande provisoriska tillståndet på 2 månader; bvilket vill säga alldeles detsamma som att med egen hard gifva nådestöten åt unionen; ty inom 3 månader skall affallet vara allmänt och ingen union mera finnas. Om någon kallelse till unionsparlamentet, om någon organisation af r:ksminister och folkrepresentation är icke fråga iuer; provisoriet känner ej annat än furstekuvllegiet, och dervid stadnar det. Aldrig har väl ett folk blifvit så gäckadt som Tysklands, men aldrig ber något förtjent det mer. Vedergällningens dag stundar väl ofelbart; men när, det vet blott Gud. Härom har man ett naift yttrande att anföra af Osterrikes nuvarande president i Frankfurt grefve von Thurn. Vid ett samtal med preussiska sändebudet sade ban sig icke kunna begripa shvarföre Preussen ännu alltjemt dröjde och lekte kurra gömma (Verstecken spieie); det måtte göra hvad det ville, så vore en ny reavoution ändå i oundvikligt antågande; men först om 15 år; och ville man blott hålla väl tillsammans, så kunde man af dessa 15 år göra 30. Hvad sedan skedde vore likgiltigt; sty apres nous le deluge!n , Man kan ej neka att mycket sannt ligger i denna anmärkning; men den betecknar äfven halten af den nuvarande diplomatiska visdomen. Istället för att genom redlighet och klokt medgifvande af folkens, i alla fall genom ideernas makt, ohejdbara utveckling, uppresa alltjemt nya grundpelare åt thronen, till ve: derlag för de äldre, lika ohejdbart förfallande, handlar konungadömet som en sjelfmördare. Det bannlyser aktning och förtroende ur folkens bjertan, och hänger sig i ett slags förtviflan fast vid sin absolutism med Guds nåder, tills den annars undvikliga sista timman slår. Hela vårt hofparti är österrikiskt och ryskt Konungen förmår väl sjelf icke öfvergifva sin älsklingstanka — unionen; eburu han för dess upprätthållande tycks benägen till ständigt nya eftergifvanden och bemedlingsförsök. Under dessa vacklanden fortfar en verkligt barnslig räddhåga för folkpartiet, demokraterna och den röda republiken, och en om möjligt ännu mera barnslig fruktan för de konstitutioneile. Tzaren okall nå det enträgnaste hafva rådt prinsen af