cke hr H., i händelse inställelse blefve ålagd, kulle inför konsistorium förklara, det han in;en skrapa (eller varning) alls emottog, emelan -.han icke ansåg sig hafva felat. Och h-ad rille konsistorium då företaga? Afkunna varingen i alla fall? d. v. s. för döfva öron? Eler anmäla saken ånyo, då den ovilkorligen nåste komma till åtal, dit den följaktligen på inaste vägen väl nu kan komma så gerna först om sist. Det andra märkliga i denna skrift, är åbeopandet af vicepastor Rundgrens vitsord, att å de ifrågavarande läsaremötena i Upsala inenting afhörts strida. de mot den antagna och ällande kyrkoläran; d. v. s orenlärigt. Hr lundgren synes härvid hafva sammanblandat venne alldeles disparata ämnen. Heterodoxa ärosatser, villomeningar, afvikelser från kyrsans dogmatiska system o. m. d. utgör en ak för sig: hållande af sammankomster till ndaktsöfningars utöfvande på sätt, som i 1726 ch 1751 årens författningar förbjudes, är åter tt annat. För att dessa sednare skola vara oiofligav fordras alls icke, att någon orenläriget på dem förekommit, eller att villosatser redikats. Enskilda gudstjensters hållande (1 private hus.) är efter ännu gällande svensk ag otillåtet, så fort andre än hbusfolket bivita dem. Huruvida den a restriktiva lag är ådan, att den bör afskaffas eller bibehållas, utgör en särskilt fråga: vi hafva vid ett par illfällen förut yttrat oss härom, och skola återkomma dit. För närvarande gör det tillfyllest, tt detta förbud existerar; hvarföre, när någon iteras hafva brutit deremot, och samhällsmynligheten ens efterfrågar hela målet, den otvifeelaktigt då ock har rätt att anse den efter agens föreskrift. Det förefal!er således något )esynnerligt, att br Rundgren, som äl icke serna kan anses okunnig om skillnaden emelan villosatsers spridande och olofliga gudstjen:er (äfven utan villosatser), dock sasmmanblanlar dem, och härigenom tyckes vilja gifva handag åt saken på ett sätt, som icke öfverenstämmer med kyrkoförfattningarne. Slutligen må ännu en kuriositet nämnas, om ej hör till de miasta. Läsarekonventiklar afva i Upsala hållits flere år, både efter hvad ilmänt är bekant, och vice pastor Rundgren jelf i sin berättelse vidgått. Icke blott kungsngsgatan i denna stad, utan äfven det närbeägna Waksala, andra lokaler att förtiga, hafva inder loppet af en längre tid blifvit väl känla för religiösa möten af hithörande art. Utom ir mag. Sparrman, som publiciteten redan omalat, lära ett par ledamöter af theologiska fa.ulteten vid sina tillfällen bivistat dessa konentiklar. De hafva hållits ej blott i stiftets netropol, utan så nära sjelfva erkebiskopens ch konsistorii hemvister, att denna andliga uktoritet omöjligen kan anses hafva svälvat i kunnighet om konventiklarnes tillvaro och eras städse upprepande under en så lång peiod, att de svårligen nu kunna sägas skett ex mproviso. Och, allt detta oaktadt, har man Idrig hört hvarken erkebiskopen, konsistorium ller Upsala stads pastorsembete taga någon tgärd till deras bämmande. Det är ganska ant, att enligt 1762 års författning (hvartill nalogien af 1837 års bref ansluter sig), de resterliga myndigheterne ej ega att göra sjelfa åtalet i dylika mål; men att anmäla förållandet hos justitiekanslern, kan svårligen ndgå att hafva tillhört deras pligt, då aken, som skedde under deras egna öon, stred mot gifna kyrkostadgar. När u en sådan anmälan uteblifvit, kan dettå j annorlunda tydas, än att erkebiskopen, Jpsala domkapitel och pastorsembete, alla tre emensamt, ogilla sjelfva konventikelplakatet ch de härmed i slutet sammnanhang stående ndra författningar. Ryktet upprepar, att den ärvarande erkebiskopen skall vara läsarnes peciele vän och beskyddare, likasom stå i itig korrespondens med flere af deras hufudmän. Vi finna häruti intet ondt, då äfven land läsarne lefva goda och hederliga meniskor, äfvensom vi respektera den enskilda fvertygelse br erkebiskopen kan hysa i reigionsväg. Men så mycket våga vi med visset yttra, att antingen måste erkebiskopen (eler någon af hans konsistorialer) vid nästa iksmöte föranstalta om motion hos ständerna m konventikelplakatets och andra restriktiva, ned begreppet om xstatskyrka i oafsönderlig örening stående kyrkostadgars aflysande, samt, m detta vinnes hos ständerna, äfven söka itverka Kongl. Maj:ts nådiga bifall å den härgenom uppkommande religionsfrihet; eller ock rkänna, att han och konsistorium i flere år örsummat till laga beifran anmäla konventikarne i Upsala. Denna konsistorii pligt (icke tt i dessa slags mål sjelf sakföra, men att os vederbörande anmäla olofliga religiösa ammankomster) är ovilkorlig och alldeles oförydbar, enligt 8:de mom. i Kgl. Br. till Konistorium af den 2 Maj 1751. LÄTTEGÅNGSOcH POLISSAKER. Man bar under en längre tid vissa rättegångsda ar sett en blek och till utseendet lidande qvinna änta i förmaket till rådstufvurättens 5:te afdelning. enna qvinna, som heter, Ulrika Margaretha Wallin, Sa RR ee