sjelfva... Dock — jag vill icke tala derom, ty jag känner att jag blir bitter, och det är hvad jag icke vill vara, då jag är i din närhet, min ljufva ros! mitt lifs goda geniusl Den sköna qvinnan förde hanshand först till sina läppar och sedan till sitt hjerta. Tårar glänste i de himmelsblå ögonen, medan de friska läpparne smålogo. Vv. BALEN HOS DROTTNINGEN. Dagen för den så mycket omtalade, med både undran och längtan motsedda, hoffesten var ändtligen inne. Man skref den 10 November 1788. Fröken Sigrid Rajalin vaknadeur en lätt slummer, hvaruti hon först mot morgonen hade försjunkit, efter att i flera timmar hafva roat sig med minnets, boppets och inbillningens lätta, bevingade bilder. : Balen hos drottningen var hennes första tanka — Johan Stenbammar den andra. Hvad jag skall få roligt i afton!... dock — jag kunde hafva det dubbelt, om han vore närvarande.n Sådana ungefär voro, i kort sammandrag, den sextonårigas första morgontankar. Hvad den dagen var lång i trots af allt hvad man gjorde, för att låna vingar åt de med snäckgång framskridande minuterna! Andtligen slog den lycksaliga timma, då man fick börja kläda sig. Det var dock något. Till bårfrisörskans och kammarjungfruns stora — ja oerhörda förvåning, nekade den unga fröken envisi att låta sminka sina kinder. Det blef ett väseal... ty en hvar vet, att man på den tiden ej kunde, eller ens fick vid hofvet visa sig osminkad. Den förtviflade kammarjungfrun visste slutligen intet annat rid, än springa in till gref