för hvilken den granna balen egentligen var tillstäld. Han åtföljdes af sin guvernör och sina kavaljerer. Det stackars tioåriga barnet var utspökadt i galadrägt, alldeles som om han varit en fullvuxen man. Hans bröst var öfverlastadt med ordnar och pryddes dessutom af serafimer-bandet. Tvenne briljanterade ur med vidhängande dyrbara berlocker prålade vid den unge prinsens västfickor; skooch knäspännena voro, liksom konungens, af strålande briljanter. Vacker var icke Gustaf Adolph som barn och få funno honom rätt vacker sedan, då han blef yngling. Nu var han blek och hade för stor näsa mot det lilla barnansigtet. Af sin glorvördige herr fader, konungen, hade han icke ett drag, ty han var lik — jag vet väl hvemv, säger Tegners Axel. Efter prinsen inträdde det hertigliga paret, Carl af Södermanland med sin gemål Hedvig af Holstein-Gottop. Han, en liten, oansenlig man, men med bredt bröst och tydliga Wssadrag i sitt för öfrigt icke intressana ansigte; bon, ett mindre fruntimmer, mera vacker än ful, sprittande af lif och munterhet, men just derföre så långt ifrån att hafva någon furstlig värdighet, Hon var grannt, men smaklöst klädd, skrattade högt och skämtade oupphörligt med grefve Robert Rosen, som gick några steg efter henne, samt med de tvenne hoffröknar, hvilka uppburo släpet på hennes med guld broderade rock, eller tunica af blått sammet. Nu kom prinsessan Sophia Albertina, den goda, den älskvärda Wasadottern, abbedissan af Swedlingburg, strålande af skönhet och diamanter. Hon var, ehuru icke mera ung, utan redan i lifvets högsommar, ty hon hade fyllt sina trettiofem år, likväl denna afton så bländande, att mångas blickar, som en gång rigtades på henne, b!efvo der fästade för långa, lårga Stunder. a (Forts)