förgylda, ur väggen framskjutande ljusarmar, samt lystrar, upburna af statyer, buggaa af den hvitaste marmor. Aldrig hade den unga Sigrid, ens i sina djerfvaste inbillningsdrömmar, kunnat föreställa sig något dylikt. Bländad, förvirrad, hänförd, så väl vid abblicken af detta ofantliga, sagolika dansrum, som af anblicken af den folkmängd, som rörde sig derinne, veceklade hon nästan och måste upphbjuda all sin eftertanka, för att icke fatta uti grefvinnan Meyerfilts klädning. Och hvilken samling! Dessa herrliga galadrägter ... dessa lysande uniformer... dessa gnistrande juveler... dessa svajande panacher ... de brilj:nterade ordnarna, af så mångfaldigt slag, både inoch utlindska, samt i band af alla kulörer... och dertill de främmande hofvens sändebud i sina ovanliga, nästan fantastiska drägter, alit, allt var sådant, att det väl kunde förbrylla bjernan på en sextonårig flicka, som för första gången såg en sådan samling. Men änvu var icke glansen fullkomlig. En kammarjunkare inträdde och gaf signal. Från den bakom stora lager-, myrienoch orangeträd gömda orchestern lJjöd en af Haydns ljufvaste simfonier. Dubbeldörrarna i salens öfversta ända uppslogos på vid gafvel. De kungliga inträdde med bela sin uppvaktning. Först viside sig konungen i galadrägt, med Serafimerordens stora kors i en dyrbar briljantkraschan på bröstet och chepeau-bas. Han förde vid handen sin gemål, den raka och stela Sophia Magdalena, hvars juvelsdiadem glittrade som en sol och var i pannan prydt med en solitör af omätligt värde. Äfven på den med silfver väfda hvita atlasklädningen glänste juveler, och det långa släpet på drottningens röda sammetsreck uppbars af fyra hboffröknar. Näst efter dem kom dagens hjelte, konungabarnet, Hans Kon. H. Kronprinsen af Sverige;