Aftonbladet – 24 juli 1850, sida 2

CH, alivVa UtDila lala ch Neil oCKh Hallct sydländsk karakter. Likaså söderländsk för oss, men icke mer än att man kan träffa urbilden i Skåne, är hr Skovgaards andra landskapsmålning, JV 184 (3:e afd., V.): osEn sommarafton på landet,. Den föreställer bloit en del af en trädgård eller park i gammal fransk stil; men den friska grönskan på denna gräsplan och lugnet i dessa lummiga träd och denna klara 2ftonhimmel, som spegla sig i dammen, äro med yttersta trohet träffad: Hr Skovgaards taflor tillhöra det slags konstverk, som öka trefnaden i en varm vinterboning, när drifvan glindrar i solskenet utomhus. Ett dyikt sommarminne träffas i de två landskapsmålningarne (i 1:a afd., V-.) af justitierådet J. P. Möller. Bland dessa bar M 179, ,Landskap vid qvarndammen i grefskapet Bregentved, full middagsbelysning; hvaremot JV 180, ,Utsigt af Freslövs qvarn i samma grefskap. är taget vid solnedgången efter en regnig dag. Så yppig och varm är verkligen vextligheten och dagern i Skandinaviens södra trakter: så mildt svala aftnarne. Men vill man njuta deraf i bild, då bör det vara afbildadt som det blifvit i dessa landskapsstycken. En tafla, som gör ett härmed beslägtadt och ändå olika intryck, på dem som granskat något original till densamma, är JM 76 (7:e afd., SO.): al hr F. C. Kierschau: och som i katalogen kallas Slättpartis. Ref. tillstår att han aldrig sett ett mera djerft val af ämne för en landskapsmiåning; ty sjelfva teckningen kan knappt sägas ha ingått deri med mer än tre eller fyra våglinier, staffaget oberäknadt. Allt det öfriga är penselns verk, uteslutande. Hela taflan föreställer nemligen en kal ljunghed, som utan all omvexling når ända till horisonten, med undantag af en föga mer än antydd däld; långsåt förgrunden till venster. Att i bilden af en sådan kalhet, utan omvexling af vatten, eller tecken till en sten, ett träd, en buske, eller någon annan vext, än den öfverallt utbredda ljungen, inbringa hålining, tycks vara fåfäng möda; och ännu svårare när hållningen ovilkorligt måste sökas genom en med heden nästan parallell riktning af dagern-— alltså blott under aftoneller morgonbelysning, hvars röda skiftning på hvarje punkt sträfvar att sammansmälta med den blommande ljungeus egen färg. Andå har hr Kiersehau löst detta betänkliga konstproblem, och med så bländande naturtrohet, att man blott behöfver betrakta den underbara taflan på passande afstånd och vid bortskymd ram, för att se den försvinna som målning, och ljungheden träda fram i stället, med sina få slingriga vägar och i hela sitt sommarqvalm. HKonstnärns medel att åstadkomma denna verkan är mycket sinnrikt: genom den nyssnämnda grunda dälden till venster skjuter ljuset fram från den utom taflan nedgående solen, och ger den nödvändiga hållningen åt förgrunden, gnom att förlägga denna i en mörkare, brunt purpurfärgad halfskugg2, medan hela det öfriga fältet glöder oskymdt i full aftonglans. Midtpå mellangrunden faller ljusskimret omedelbart på taflans staffage, en treflig familjgrupp, — väl endast sedd på afstånd, men anordnad och utförd som af en genremålare. Detär landtfolk, som hvilar och slutat en liten måltid: en karl med sin tobakspipa, en qvinna med ett dibarn, en halfvuxen gosse och en liten flicka, som matande låckar en hund. Det lediga och mjuk2, men äfven särdeles fina målningssättet bidrager i sin mån, att af denna tafla göra ett kabinettsstycke, oaktadt storleken. Mcn ehuru man i Danmark bar längre ibållande sommarhetta än hos oss, så är det ändå ett nordiskt land; herr Larsson erinrar 0ss åskådligt derom genom sin tafla JM 242 (5:e Afd., 0.): Vinterstycke utanför Köperhamn. Man ser här en dansk eller skånsk birvinter mycket riktigt afbildad. Anspråket i afseende på vintermålningar af nordisk härkomst har likväl nyligen stegrats betydligt, genom ett af dekonstverk, som hr Liljewaleh hemfört, och som sågs på hans kinesiska exposition, der man minst af allt väntade sig en så förvillande barvinter, som på den ypperliga kinesiska tafian med bron öfver den titlfrusna ån vid Peking. Men hr Larsson återfinnes i sia egentliga genre, marinmålningen, flera gåpger innan vi lemna Danmarks öar och hedar. På en sor tafla af bithörande slag (M 241; 5:e Afd., O.) visar konstnären ett svenskt linieskepp, passerande Öresund och Kroneborgs fästning,. Sjömör finna skeppet riktigt afbildadt. För andra bar hr Larsson här uppträdt som genremålare, genom framställningssättet af manskapet i båten, hvilket är mer än blott staffage. Detsamma gäller om sjömansgruppen och sjömännens karakteristiska ansigtsuttryck i M. 255 (1:a Afd., V.), oaktadt den raska och föga utförda behandlingen här af denna detalj. På begge taflorna går hafvet i verkliga och genomskinligt speglande vågor. Äfven luften är väl träffad; ett undantag gör måhända den kritklippartade molnkanten midt öfver skeppet i den förra taflan. Från samma trakt härstammar JV 244 (6:e Afd., O) föreställande Ewt barkskepp kryssande under Kuliaberg.. Teckningen af vågsvallet är högst natursann; hvad målningen åter beträffar, ha vi hört anmärkas ett visst tycke af grön såpa hos böljorna och af raktvål hos deras skum; men en så industriell åsigt röjer blott, att anmärkaren aldrig med artisiisk blick betraktat Sundets gröna vatten och gulhvita fradgs, när det svallar djupt efter en aftynande storm. Hr Larsson bar dessutom på andra sjöstycken tillräckligt ådagalagt sin förmåga att sannt uppfatta och frams älio hafvet i dess olika skiftningar. Man ser detta genast, vid en blick på JM 243 ,Helsingörs hamn med Kroneborgs fästning sedda i månsken. Här råder lugn och skön harmoni mellan luft, belysning och vatten. Men för att rätt kunna uppfatta effekso Fr oo ia. anrhkinder afståndet i expOsi