Aftonbladet – 19 juli 1850, sida 2

hastigt ropade henne tillbaka, synade henne ännu en gång från topp till tå, strök henne med sin torra hand och sade: Hvad hon ser mätt ut! Jag slår vad, att hon fått för många skorpor till teet. Nej, parole dhonneur, hennes nåd, inföll nu guvernanten. Hur skulle väl sådant vara möjligt, när det är jag, som serverar fröken och sitter midt emot henne vid bordet, medan hon dricker sitt t och jag mitt kaffe. Visserligen har hennes nåd den godheten att låta till mig inbära en hel korg med skorpor, al hvilka jag får förtära ett helt dussin, om jag vill, och jag gör också heder åt de sköna, hembakade kryddskorporna, ty jag har alltid god aptit, Gud ske lof! Men så långt kan jag väl icke glömma mig, som att låta en ung, växande flicka, som beböfver vara smal och fin, förtära tre skorpor till sitt tö. Nej — dieu men garde! Det gör jag visst ickexn Det vore också illa gjordt,, svarade öfverstinnan. Borgatbarn och andra ofrälse ungar kunna gerna få äta så mycket de orka och bli så truisiga de vilja; men att se en ung dam comme-il-fau! Junsig och tungfotad, det är för mycket fult. Tag nu din knäbåge, ISigtidscoch sätt dighär, nära bordet, dock så, att du icke skymmer dig med handen. Begriper du inte det, utan att man säger dig det, bete, que tu est! ; Den unga flickan gick att hemta sin båge och satte sig, bedröfvad och skrämd, snedt emot farmodren, på andra sidan om det stora, med en infäld, kupig porslinsskifva försedda bordet, som stod framför soffan: