Aftonbladet – 16 juli 1850, sida 2

en, men så. sakta, att den något lomhörda når len omöjligen kunde höra det. Ni svarar icken, återtog denna, förmodlisen hörde ni icke hvad jag frågade. Men ni rörde åtminstone, att jag tilltalade er... och let förundrar mig att...s vOm förlåtelse, ers n:d, inföll madame Gragon och. började fäkta med knytnålen, som hon höll i handen. Jag skulle genast balt äran )esvara den till mig ställda frågan; men som ag ämnade göra det korrekt och på ett tillredsställande sätt, räknade jag efter, i mitt hufvud, huru länge det är, som jag baft lyckan tillbringa mina dagar i hennes nåds agrebla hus. Lagom lycka och agrement! tillade hon sakta. Hela detta långa svar, som man gerna kunde kalla ordsvall, ty så brådstörtande kom det, bade transyskan ramlat ifrån sig på vida mindre tid, än öfverstinnan behöfde för att säga två meningar. ; Nå?n sade denna åter; jag fick ändåinteveta...s Pardon, hennes nåd, föll madame Gragnon henne åter i talet. Det är fv, om vi lefva till midsommar, sju år sedan j2g bade äran att för första gången spisa vid hennes nåds bord. Ett par dagar derefter flyttade jag hit med mina saker, för att på allvar qvarblifvan. Sju år! upprepade öfverstinnan. Och hvad har min sondotter lärt på den tiden? pLärt, upprepade i sin ordning fransyskan. Cest donc merveiileux! lärt!... Men af hvem bar då fröken lärt allt hvad hon kan?, Tag icke så illa vid er, madame Gragnon, genmälde öfverstinnan ytterst långsamt och med en ton, påtagl!igen beräknad att imponera. Jag vet väl att Sigrid var ett litet barn: vid er hitkomst och att hon nu börjar bli stor. Bvem som undervisat benne, vet jag nog... det ä ni, madamel... Hvem som biidat hennes hjeria och karakter, är deremot jag sjelfn.