Aftonbladet – 16 juli 1850, sida 2

ovårdsamma — kanske och. illvilliga domesti ker låtit såpa komma i ögonen på det lilla krä ket, som var hatadt af alla busets medlemmar undantagandes sjelfva herskarinnan, jast emedan bon ända till löjlighet afgudade sin hun: I4en hunden var doek icke ensam. om öf verstinnans gunst, utan delade den med tvenne andra varelser. Vi bafva nämt den blifvarde egaren. till den under arbete varande västen, ogh som var gummans dotterson, den hoa i hvarje ord kallade min söta Claa Han var den första och största af gummans faiblesser, som grefve Munck skämtande plågade kalla dem; lilla hunden var den andra — och den tredje var en stor grå katt. . Outredt är, om öfverstinnan Rajalin kunde alska, eller någonsin i verlden hade älskat någon lefvande varelse, utom dessa trenne. Den andra i rummet innevarande damen var liten och mörklagd. Hon såg ut att vara några och fyratio år gammal ceb genast vid första ögonkastet på henne, märkte man att en sydländsk sol hade lyst öfver hennes vagga. Öonen voro svarta och blixtrande, ögonbrynen likaledes svarta, och så smakfullt böjda, att, hade de varit gjorda med konst, skulle man sagt att de lyckats förtrifftigt. För öfIrigt var dock fysionomien långt ifrån behaglig, ehuru sprittande liflig, och röjde inga spår -Jefter en försvunnen skönhet. Dessutom var I personen ovanligt liten, och utgjorde så väl -Iderigenom, som genom sina sprittande rörelser och lifliga gester, en förunderlig motsats till Ibennes nåd i soffan, som var lång, omåttligt stel och säflig, och hvars afmätta rörelser voro nästan löjliga, så vida de icke kunde få namnet äckliga. Madame Gragnonn, yttrade öfverstinnan med högdragen min hur länge äv det nu, som ni varit guvernant här i busets. 0... en hel evighet!s mumlade guvernan iw MO MM