Aftonbladet – 16 juli 1850, sida 2

Damen, som satt i soffan, såg ut att waralc omkring sextio år. Hon var torr och mager,! skrynklig och biek, gråbårig och tandlös; men långt ifrån att hennes åldriga utseende ingaf vördnad, såsom fallet är med många vid hbennes år, bade det snarare något afskräckande,! hufvudsakligast bestående i de skarpa ögonen,: böjningen af den oformligt höga och genomskinligt tunna näsan, samt ett wisst förargligt drag omkring mungiporna. Vi kunna ej bättre skildra henne, än då vi hänvisa till stycket Fröken Julianas, bland den odödbga, ouppbinneliga fru Lenngrens samlade skaldeförsök och tillägga, att den gamla dar, vi nu presenterat, var just sådan, som raan föreställer sig att fröken Julianas mor var, då den högborna fru mor tog lekrits i mun, pait torrbostars envishet stilla. Af glasögon näsan var kniper och tunn; men bugters de klädde ej illa.n Troligen har man redan gissat, att den älskvärda personen var den från Finiand härstammande enkeöfverstinnan Rajalin. Nåden var sysselsatt med att sticka en väst, af fint hvit bomullsgarn med flätstickning, någonting mycket gängse på den tiden. Frågade någon hvem den lyeklige tillkommande egaren laf detta bennes nåds egna nådiga bänders verk var, så kunde den frågande slå sig i backen på att från de tunna läpparne få höra de tre orden min söta Clas uttalade med ett alideles eget uttryck af belåtenhet — ja — af förtjusning. I soffan, tält bredvid hennes nåds sids, lå en liten hund af Bologneser-race, snöhvit och ,långhårig, sådan högstsalig drottning Hedvig Elisabeth Cherlotta plägade i vagnen medföra, .Idå bon for ut att promenera. Denna lilla hund tvättades hvarje onsdag och lördag med krits och såplödder, men hade just i och för denns tvättning butvit surögd och halft blind, emedar