Aftonbladet – 16 juli 1850, sida 2

Pauvre enfant! suckade madame Gragnon i smyg. pDet är således, fortsat!e öfverstinnan, icke råga om annat, än att jag nu, då Mickan tyllt sina fjorton år, tänker efter bur lång tid bon ännu ken behöfva till fulländamde af den brilanta uppfostran jag vill gifva benne. Ty en fröken med hennes förmögenhet, doner af en famiij ... gammal... ansedd... ja — jag må serna säga ryktbar, såsom vår, bör en gång upp!räda, ieke bloit med glansen af sina rikedomar och anor, utan. äfven med glansen af sina talar ger. Moa Dieu utropade fransyskan, och de eljest så spe:ande svarta ögonen biefvo på en gång stillastående af förvåning. VÅ mnar öfverstinnanm så snart gifta bort fröken mm Så snart? ... visst ieke. Föriän hon fyllt tjugu år, vill jag ej böra talas om någon man åt benne. Det bar jag ju alltid sagt; och en dam, sådan som fag alltid visat mig vara, återtar ej sina ord. Icke förrän vid fylida tjuga års ålder får min sondotter gifta sig. Jag har mina skäln. Jo-ja — man könner dem... den krassaste egennyttan, yttrede guvernaeten, dock denna gången endast i tankarna. Och icks förrän vid fyltda aderton år fir bon komma ut i verlden började åter fru Rajalin. Men ser Di madame Gragnon — det var dit jag ville komma: — Till dess begriper ni, vill jag hafva flickan alldeles färdig. Visserligen är det fyra år dit; men en fyra år bortiia snart. Jag vill ait min sondotter skall med heder uppträda i störa xverldeny ieke för dess egen skull och fir det jeg bryr mig om, antingen hon för sin person skördar bifall elter klander, utan för det att hon är min sondotter, är en fröken Raialin ... och för det att von ör upplödd i mitt hus, förstår nis sJag förstar hennes nvåds farmoderiiga öm