Aftonbladet – 15 juli 1850, sida 2

dingen m. m. Bergenstråhle, som afsade sig befattvingen, assessor Lemchen. Litteratur. Några ord om Presterskapet och Kyrkoförfattningen i Sverige, af författareu till brochyren Om statkarlssystemein. — Pris: 24 sk. bko. Redan sjelfva titeln bör göra denna skrift läst. De kyrkliga angelägenheterna hafva omsider äfven hos oss allt mer begynnt tillvinna sig uppmärksamheten. Man börjar mer och mer inse, att ett folks välstånd, bestånd och utveckling i första rummet beror af dess relisiösa och sedliga odling, och de kyrkliga institutionernas beskaffenhet bör fördenskull icke vara likgiltig för någon, enär åt kyrkan vården om denna odling närmast är betrodd. Författarens föregående skrift Om statkarlssystemet ir äfven läsaren en borgen, att denna skrift är utgången från en man, som med uppmärksamhet följer det, som inverkar på det allmänna sedliga tillståndet. I Stiftelsen af Sällskape: för den Inre Missionen har redan afgifvit ett slags indirekt förne-i kande svar på den frågan, huruvida kyrkan; motsvarar vår tids fordringar. Förf. framka-; star nuäfven den frågan, om religionsvården inom den svenska församlingen, under närvarande förhållanden, motsvarar de med den afsedda ändamål? Om den uppfyller folkets religiösa behof, drager det frånlättsinne och panlheism till sann forskningslust och lärobegär? Om den förädlar och höjer individen till ett. sannt medvetande af sig sjelf, till full kännedom af sina pligter mot Gud och nästan? Och bärtill svarar ban: Kyrkans formalism och intolerans, presterskapets hierarkiska vrigtning,. opraktiskhet och underlägsna bildning, i för-) ening med närvarande kyrkoförfattning, tyckes. utestänga all friare röre:se, allt högre lif in-: om kyrkan. Stationär, indifferent och kallsinnig, bibehåller hon fortfarande sin auktoritets tro, sina uianlexor och sin slentrian i undervisningen, ehuru forskningslusten och aningen om sanningens anda längesedan vaknat hos folket och tydligen ådagalägga sina fordringar och behof af verklig kärna och innehåll i reli-: gionsvården. I Den slutledning, hvilken förf. häraf gör, är den, att här oundgängligen kräfves en genomgripande förändring i den hittills bestående re) igionsvården. j Förf. påpekar härpå en mängd brister och: förvändheter i våra kyrkliga förbållanden, af bvilka en del så länge varit insedda och öfverklagace, att man i sanning må beundra den sorglöshet, som gjort, att de så länge kunnat; fortfara, utan att ens några allvarliga försök till ändring blifvit gjorda. Befordringsoch; aflöningssättet, stiftstyrelsen, adjunktsväsendet,! det lägre presterskapets ställning till det högre: förete en mängd så i ögonfallande vidunderligheter, att det ej kan annat än lända nationen till skam, att de så länge kunnat få fortfara. Men det, som kanhända verkar aldramenligast, är det nu mera mestadels fremmande och kalla; förbållandet, ja nästan fuilkomliga bristen på all beröring mellan presterskapet och den stora mängden af folket samt den fullkomliga bristen på och samverkan mellan presterskapet och församlingen. Vi hafva, såsom förf. äfven anmärker, väl ett kyrkoråd till namnet, under det dess myndighet i sjelfva verket är ingen. Församlingen är genom sjelfva kyrkoförfattningen utesluten ifrån allt verhligt deltagande i kyrkliga mål; allt är här lagdt på presterskapets eller, rättare sagdt, kyrkoherdens skuldror. Detta gifver honom en falsk ställning. Han är herden för hjorden, förmyndaren för de omyndiga, den ende som skall nå;ot förstå och veta, och har någon makt i det, som tiil församlingens religiösa vård hörer; men han är icke en tjenare och ett ombud för en fri, sjelfständig församling, som sjelf med vaksamt öga följer allt det som hit hörer. Detta är den falska princip, på hvilken vår kyrkliga författning är baserad och hvari alla öfriga brister i sjelfva verket ha sin rot. Detta erkänner äfven förf. Förf. vågar påstå,, säger han bland annat, watt det enda sättet att qväfva den tiltegande indifferentismen, den enda möjligheten att sätta en damm för den tillvexande demoralisationen är att intressera samhällsmedlemmarne sjelfva för kyrkan genom rättighet till verksamhet och kontroll på religionsvården.n Här finna vi alltså ett nytt uppslag, en ny princip för den kyrkliga institutionen — en princip, på hvilken allenast den skottska kyrkoförfattningen utan ötverhufvud, kyrkoförfattningen i alla länder, hvarest ett verkligt religiöst lif är förbanden, är baserad. I Tyskland bafva länge röster höjt sig för en författning, byggd uppå denna grundval, och deras antal har cuppbörligen tilltagit. Och äfven bland oss är denna röst icke den första. I en för några år sedan utkommen skrift: Huru skall svenska folket blifva ett gudfruktigt och i full mening sedligt folk? och i en serie af artiklar i D. A. under loppet af sommaren 1847 hafva dylika röster redan låtit höra sig. Och ref. tror lika med förf., att ett hos församlingsmedlemmarne sjelfva vaknadt intresse för de kyrkliga angelägenheterna samt en genom författningen dem inrymd verksamhet i och kontroll på religionsvården är det enda verksamma botemedlet så väl mot den förhandenvarande religiösa och sedliga förslappningen som mot läseriets sjukliga afarter. Man hör visst ofta klagomål mot presterna, men man besinne, om icke sjelfva den kyrkliga författningen och deras ställning ej lägga hinder i vägen, dem de med bästa vilja ej kunna afbjelpa. Biott genom folkets verksamhet och deltagande blef Lutbers reformation möjlig, och utan folkets kraftiga verksamhet och deltagande kan icke beller nu någon kyrkoförbättring komma. De hufvudsakliga reformer, dem förf. för