Aftonbladet – 13 juli 1850, sida 2

Kongl. Teatern Demoiselle Mathilza Indebetous debut. Ryktet om denna unga sångerska, som efter 5 års bortovaro, nu inför sina landsmän ämnade producera frukterna af sina studier. hade väckt ett mera an vanligt deltasande. Kongl. operans salong var ock alldeles full och soirten bevistades af H. M. Ko nungen samt den kongl. familjer. M:le Indebetous röst egnar sig roindre för seriaoch den s. k. stora stylen öfverhufvud, än för den eleganta genren, fioriturstylen, som förnämligast Rossini och Donize:ti i sina komiska operor bearbetat med syonerlig förkärlek. Hennes stämma imponerar ej genom någon ovenlig kraft och volym, men vioner örat genom en ljuf välklang, friskhet, böjlighet, jemnhet, hvarjemte den serdeles väl egnar sig till återgifvandet af al!a finsre nyanser; ehuru den är sopran, eger den deck äfven vackra sonora alttoner, samt sträcker sig från lilla b eller a till trestrukna c, och omfaiter sålunda öfver 2 oktaver. M:lle I:s röst har erhöllit en med dess natur i allmärhet öfverensstämmende urbildning: hon tillhör den njare italienska skolan. samt eger en betydande sighe!t, och gör sina passager ej allenast med precision, utan ock med mycken mjukhet och elegans; en och annan kromatisk passege gjorde i afseende på den strängare korrektheten ett undantag, äfvensom man kunde anmärka att hennes sång, synnerligast i tonansatsen, ej är alldeles mantrfri. M:lle I:s föredrag visar att hon hört mycket och sökt bilda sig efter goda mönster; dock lemnar hennes uppfattning ännu åtskilligt öfrigt att önska utisjelfständighet och spirituolitiet, ehuru man måhända i detta hänseende möjligen torde få skrifva mycket på rädslans räkning. M:lle I:s konsertnummer voro en bekant aria ur la Sonsambula och Rosinas cavatina: una voce poco få; båda pjeserna applåderades mycket, och efier den första blef sångerskan inropad. I aktion uppträdde m:ll I. med en scen och aria ur Lucia samt derpå följande duett, hvarvid hr Gänther utförde Edgars parti. Här visade sig mille I:s talang i en jemförelsevis något mattare dager, emedan man icke återfann den energi, det lif som Donizettis partier (helst i seriastylen)erfordra, för att dölja deras ursprungliga fadäsi. Det är emellertid en högst vansklig sak, helst vid en debut, att uppträda ilösryckta scener: man får icke tid att blifva varm i rollen, hinner icke fattas af bandlingens ström och sålunda sjelf utveckla en dramatisk anda i sång och spel; vid besinnande af denna omständighet samt ar en deraf lätt förklarlig rädsla anse Yi (serdeles då Lucia, enligt vår åsigt, ej egentligen tillhör mill. T:3 feck) oss icke efter detta specimen böra fälla något bestämdare omdöme angående hennes försnäga som dramatisk sångerska. Vi vilja för framtiden hoppas desto fördelsktigare resultater i detta hänseende, som rr:lle I. vid sina sceniska studier lärer flitigt begagna sig af fru Erikssons förträffliga handledning. He Della Santa uppträdde denna afton med Figaros aria ur Barberarn (4:sta akter). Eburu ej ikostym, utvecklade sångaren en sällsynt spirituslitet, en dramatisk ande, som framkellade ett stormande furore: sångaren inropades 3:ne gånger och måste sjupga den ansträngande arian da capo. — För öfrigt hörde man (utom ett par ouvertyrer) br Köbel, hvars vackra ton och precisa föredrag skulle tagit ig ännu fördelektigare ut, om kompositionen (klatinottvariationer af Birmenn) hade varit af mindre skröplig beskaffenhet. i —U— Litteratur. — Svenska Fornskriftsällskapet, hvars för tjenster om bekantgörandet af vår hittills s,