Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 3

Dä äfven ur konungens sängkammare alla uppvaktande aflägsnat sig, täcktes Hans Maj:t gifva en vink åt grefve Munck, som ensam qvarstadnat, hvarefter Gustaf begaf sig in i ett närbeläget kabinett, dit grefven följde. Nåå? var kungens fråga, då han kastade sig ned i soffan. Ers Majestälp, svarade Munck, som stadnat midt framför Gustaf, jag bar en nåd att utbedja mig.n Tala, min vän. Du kan på förhand vara säker om mitt bifall, så vida din begäran ej hör till det omöjliga.n Jag har ej skäl att frukta det, Ers Maj:t. Saken är helt enkelt den, att jag, icke för mig, utan för en annan person, ville underdånigst utbedja mig Ers Maj:ts konungsliga ynnest. Är personen, för hvilken du beder, en karl eller ett fruntimmer? — Det är en yngling, Ers Maj:t, eller snarare en B0os3e.n Ja så, jag förstår: åter en son 2f någon bland dina gårdsinspektorer eller hofmästare, åt hvilken du vill utverka plats bland mina gargcons bleus. ) För ingen del, Ers Maj:i; jag är i dag icke så plebeiskt sinnad. Plebeiskt sinnad ? upprepade kungen med en förvånad blick på gunstlingen, hvilken, som man känner, var ingenting mindre än qvick. Jag menar, : återtog denne, matt det nu är en adelsman, som jag lägger mig ut för och som jag tager mig dristigbeten att i djupast underdånighet anbefalla i Ers Maj:ts nådiga åtanka... Ja, en riktig adelsman, af gammal slägt och god bärkomst, det vågar jag tillägga. Ynglingen är, rent ut sagdt, min kusins son. ) Ett slags ofrälse pager, som vid konupgens toilett biträdde kammartjenaren, men som dock egde högre anseende än denne.