Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 3

Nåå?) sporde kungen; lät man honom vara der, utan att återfordra, eller åtminstone efterfråga honom ? Hvad det angick att å:erfordra honom, så tror jag man var mindre angelägen, ithy att ban var frikadett, och minga voro de, som suckande sågo till den plats ban frivilligt lemnat. Efterfrågning skedde deremot genast hos mormodren, som visade de frågande herrarne till mig. Och du Munck... hvad gjorde du? Min konungs nåd har gjort mig tillen icke så obetydlig man,, svarade grefven, nårot dumdrygt bröstande sig inför sjelfva majestätet. Jag gaf herrarne från Curiberg mitt misshag tillkänna angående det sätt, hvarpå adelns söner vid den nya uppfosiringsenstaiten bebandlas. Sedan hörde jag aldrig af derm.v Konungen bet sig i lippen. På hansansigte syntes tydligen, att ban var missnöjd Saker kunde således passera —1saker 2f icke så litea betydenhet — dem han, rikets monark, ej fick kännedom om, och dem bans gunstlingar sjelfklokt och på egen hand afgjorde. Sådant förtröt honom. Fan gaf dock icke denna gången luft åt sitt missnöje, utsn do!de det under en upprymd min, medan han reste sig ur soffan och sade: Du kan vid tillfälle presentera y för mig, kära Munck. Hen3 enlecede: som jag hör, långt ifr kommer nde; men om han, såsom du är ett gvickhufvud, samt dertill bes ädel stoltbet, så torde man dock med tiden kunna folk af honom, nb. så mycket, som det kan låta göra sig af en Mormoders kelgris. Eno page plats är för öfrigt just nu ledig, efter unga Hjerte, som gått in vid adelsfanar. Behagsv din protggå mig, så skall han erhålla den platsen. vo (Forte. följer.)