Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 3

Maj:t. Detta vore början till hans lyckas väg, vilken ban sedan på eget ansvar och efter ästa förstånd finge fullfölja. Skulle ban icke heldre vilja bli militär? Mig tyckes att en yngling, som fyllt siaa sjuton år, borde kunna tjena som underofficer, för att sedan, om han är skicklig, kunna stiga högre. Ack, nådigste herre! utropade Munck med synbar förlägenhet. Jag vet icke om Clas kunde hafva lust till ett vidare försök i den vägen. Vidare försök? Har han då redan varit anställd vid något regemente? Icke det; men han har i två år varit kadetto Kadett?... kadett, säger du?... Han har varit kadett?... och är det ej nu mera? En odugling, således, som ingenting är att göra af? Och för en sådan kan du åtaga dig att föra ordet, min kära Munck ? aJeg ber om nåd, Ers Maj:t! Clas Aminoff ir lingt ifrån en odugling. Det är snarare — om mig tillåtes uttala min mening — guverpören öfver krigsakademien, som ej är vuxen den plats ban innebar; ty min slägting är ej den enda yngling, med hvilken det varit krakel och uppträden. Clas Aminoff är en i yttersta grad öfverdådig och ostyrig pojke, men med hens hjerta är ingen fara, ännu mindre med hans bufvud; ty han är klipsk som sju, ja — ett riktigt qvickhufvud. Ers Maj:t skulle sjelf sanna mina ord, i fall jag Vore nog lycklig att för denne min unga slägting kunna väcka dess konungs höga deltagande. Men icke är han den, som låter styra sig förmedelst våld. Guvernören på Carlberg hår för öfrigt den seden, att låta kadetterna undergå kroppslig aga, något som alltid väcker ond blod och som Clas Aminoff på inga vilkor ville underkasta sig, bvarföre han rymde från Carlberg och begaf sig hem till sin mormor.