cå hopp och tvifvel hålla sin förfärliga tvekamp inom hjertat och spänna dess nerver ända tull förslappning. Så torde mången hafva tänkt under den le ver vi nu omnimna; men då det icke är vår mening att länge uppehålla oss dervid, och då vj icke speciellt intressera oss för någon bland de i Gustaf III:s drabantsal församlade individerna, vilja vi blott som aldra hastigast kasta våra blickar på en högvext man ilysande uniforra, rak, bredax!ad, sizrkt pudrad, mera vacker än ful, med stor näsa och för öfrigt mycket utpräglade anletsdrag. Denne man var en alltför notabel person under Gustafs regering, för att icke af alla, äfven den ringaste, vara bemärkt och igenkänd. Han var, med ett ord, ingen mer och ingen mindre, än öfverbofstallmästaren grefve Munck. Kors, är Muncken med på lzvern?, hviskade en landtadelsman till den närmast honom stående, en liten fifig kammarjunkare med bländhvita händer. Jag trodde eljest icke, att det börde till hans embete.n Hml svarade den fiffige karsmarjunkeren med de bländhvita händerna; det bör väl icke heller tll berr jägmästarns syssla att infinna sig vid Hans Maj:ts levir, och det oaktadi se vi er bärn Ssant,, återtog land:junkaren; men jag har något att begära al kungen.n Så lärer väl äfven händelsen vara med öfverbofstiallmästarenp., . Hanl utropade med största förvåning jägmästaren från landet, hvilken antingen egde sinnesstyrka nog, för att besegra både hopp och fruktan vid tanken på konungens uppmärksamhet eller förbiseende, eller ock fästade mindre afseende vid dena sek han hade att andraga, så att han hade sinne för samtal äfven iandra ämnen. Han!s upprepade jigmästaren ännu en gång, den store Muncken!... den allsmäktige kungagunstlingen!:.. han, som blifvit i så kinkiga och hemliga värf anlitad och således gjort sig oumbärlig på högre ort, ja —