Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 2

Apan, som tack vare förf:s till Fiickorna på Söder bearbetning af Heibergs danska original, blifvit naturaliserad på den grannar Wermdön, är en bekantskap att göra. Händelsen är att en gammal sig så kallande naturforskare förlorat en liten apa, föremålet för hans ömmaste kärlek. Det förstås, han älskar äfven sin brorsdotter; men när apan en gång kommit bort, afstår han utan betänkande brorsdottren för att återfå den andra lilla favoriten. Apan uppträder icke personligen, men framställes ganska åskådligt af gubben MöllerSödergren. Ju mera vi bli bekanta med Djur gårdsteaterns sujeiter, desto mer tycka vi om dem. Herr Södergren, som med så mycken värdighet representerade veteranen i den lilla pjes hvari vi bäromsistens sågo huru man kommer fram i veriden,, återger nu typen af den fjoskigt barnslige naturforskaren på ett ganska lyckadt sätt. Vi stöta oss icke på denna karakter, den behöfver icke vara karrikatyr; Linns barnasinne är bekant, och den store Newton blef ju tokig mot slutet! Det är märkvärdigt, att inom en enda liten akt kunnat rymmas så många karakterer. Utom nsturforskaren är der hans gam!a syster Sara, hvars sinnelag skymtar fram redan i första scenen, då hon raed gäll röst sjunger för sin unga brorsdotter: Ena bygdens tärna, sjutton år, förtjusande cch skön, förnäma sprätitars anbud får men hör ej deras bön... Så är der en gaminel trotjenare, Janne, som i originalet lär ha hetat Oie. Oie var icke så snäll som Janne är; den förre tog bort stegen, på hvilken älskaren kommit in till bygdens ärnan, men vår hederlige Janne komprometterar icke sina skyddlingar, utan stretar sjelf efter Bruno (älskaren) uppför stegen, för att vaka öfver deras möte. Ni skall för resten sjelf, benägne läsare, studera styckets trogna karakiersskildringar, pjuta af de vackra situationerna, den fint humoristiska dialogen, de täcka melodierr2. och sedan medgifva att vi haft skäl att rekommendera det.