Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 2

Djurgårdstealtern. Vi ha att anmäla ett par nya företeel.er pi denna lilla intressanta scen — Malins korgar och Lilia apan, som i måndags för första gången gingo öfver tiljan. Huset var godt och giadt stämdt. Till förpies gafs Ficka cch fru, en tvåaktskomedi, som varit uppförd några gånger förut, men icke är mycket at: siga om. TIotrigen grundar sig, såsom vi i någoa anaan tidning sett uppgifvet, på en anekdot om en gamma flick2, den iogen ville h;, men som bef beligrad af friare när hennes ouke! fann på det rådet att låta henne gå och gälla för en ung enka. Hjeltinnan i pjesen kallar sig Sophie, liksom hon i anekdoien; de: är en pierei för sitt ursprung, som vi alideies icke kiandre. Smått förargligt är det att se huru herr giftowannen illfånas att prångla ut sin älskvärda niece och buru villigt denaa sjeli linar sig åt hans spekulationer; men hvsröfver förargas man egentligen? Det .är ju så naturligt, att även qvinnan sträfvar till sitt måll En bvitbetsfabrikant och hans fru ha att uppbära det lilla styckets komik, i det de något trassla in den i sig sjelf helt enkla intrigen. Det var hr Deland som först ionebade fabrikantens roll; nu är den öfvertagen sf hr Gräntz. Pjesen var visst aldrig så gröusiöst ro!ig, men vi begagna tillfället att betlaga den sjukdomstillfäilighet, son för närvarande afbålier hr Deland från scenen. Molins korgar, vådevill-monoiog, är sennolikt eti danskt original, som vid bearbetsiogen för svenska scenen blifviz lokaliseradt; flickorna äro i alla fall sig lika öfverallt. Heibergs oskyldiga Emilie, hvars bjerta en gång klappade af längtan efter ena bal, har nu utbildat sig till en liten kokett, som icke nöjer sig med mindre, än att, lik bjeilinnsn i ett nationaldivertissement, se representanter af 2lia Sveri ges provinser för sina fötter Men bon affirdar sina friare helt snöpligt, den ens efter den andre, och tycks göra sig lustig på deras bekostnad. Denna lustighet är dock icke rätt naturlig; m:ll Delands ieke alltför öfvergifna glädtighet passar så mycket bättre vil deita tillfälle, som Malins skenbara munterhet ä: blandad med en viss oro att den vackre löjtpant Adolf, som hon verkligen älskar, kunde ha tagit alltför allvarsamt dei skämt med en korg, som hon tillåtit sig äfven mot horzom. De lätta och lifliga melodierna, som blifvit inflätade i monologen, animerade pu biiken; m:ll Deland blef inropad. Till sist förekom Lila Apan. Men har bört talas om Wermöö kalfvar; Ore SNR LERNIA TE TAN RESTEN SENS